Mollya

2008 var året då jag gav mig rätten att ge upp. Och det gjorde jag. Jag tog mitt pick och pack och drog.

Jag tittade upp och såg den där underbara kvinnan som sover så gott på natten. Som om jag såg henne för första gången och insåg något jag alltid hade vetat. Som om det alltid hade varit så uppenbart och aldrig slagit mig. Och så plötsligt var hon bara allt det där. Allt man någonsin skulle våga drömma om att hitta i en annan människa.

2008 blev året då mitt liv antog en färgskala. Då jag till sist förlät mig själv min ungdoms misstag och kunde glädjas istället. 2008 blev jag plötsligt tvåbarnsmor. Efter att i mer än sju år levt som storasyster, ett frånvarade mammaaktigt substitut.

Jag tog mod till mig och skaffade jobbet jag drömt om. Jag trodde inte att jag skulle kunna, men jag gjorde det ändå.

Fasen vilket år helt enkelt! Trots allt är jag nöjd, stolt och lycklig

Jag är sur. Jättesur. Arg och butter. Jag kan inte sova. Ja, nu har ju min jävla klocka ringt och jag sitter i köket och äter frukost, men innan dess. Klockan stod på sex och jag somnade inte före två i alla fall. Jag blir ju galen! Hur svårt ska det vara? Nu är jag trött och är jag trött så är jag arg.

Jag ska gå till jobbet och vara på fucking intaget idag också. Inte nog med att det är ett straff att vara där två pass i rad så blir man dubbelt bestraffad genom att börja en kvart före alla andra! Och ja, jag vet att det inte har sin grund i någonting annat än att det tar tid att rapportera, men det är morgon. Det är så jävla tidigt att det enda argument jag just nu kan se för att vara vaken såhär dags är att man har jobbat natt och snart slutar.

Just nu kan jag säga att året slutar precis som det började. Jag sitter med halvrisiga medicinpatienter och önskar att jag hade något bättre för mig. Det är tidig morgon och jag önskar att jag fick sova. När jag var ny i mitt yrke mötte jag varje tidig morgon med en rejäl dos dödslängtan. Det var vidrigt att gå upp på mornarna. Jag hat-hatade det. Sedan vande jag mig och hittade en njutning i den tomma vägen, tystnaden. Sättet man stänger av yttervärlden när man knallar in på sjukhuset. Någonstans där finns glädjen. Arbetsglädjen, livsglädjen. Jag hittar den när nikotinet krockar med koffeinet och gör mig mänsklig igen.

Så, då var det sjukhusdags. Sov så gott så länge, ni som kan och får…

Snart ska jag jobba igen. Intaget. Lugnt och skönt. Man räknar narkotika. Fikar lite. Snackar lite skit för att få tiden att gå. Jag hatar intaget och tänker inte sticka under stol med det. Till yttermera visso ska det bli skönt att slappa och dricka kaffe. Stänga dörren till läkemedelsrummet och bara vara där i tysthet och blanda antibiotika och dela mediciner. Om och endast om man har patienter vill säga. Under tiden kan man ha sin medicin-laptopp med youtube-musik med sig. Kaffet får också följa med. Snuset är där det är. Det ska bli fint.

I övrigt kan jag säga att jag har felprioriterat min lediga dag å det grövsta. Jag har lekt med Martin när jag verkligen borde ha slöat och tagit igen mig. Nu har jag tre pass kvar att jobba och se snäll och rar ut. Utan att ha fått ensamtid där emellan. Fatalt.

I övrigt är allt prima. Synd att klaga helt enkelt. Det har gått ruggigt bra att jobba och det har varit roligt och givande. Inte alls som ortopedhelvetet.

Jag är ledig idag. Helt ledig. Ska gå och se till exmakens post och blommor, men annars så. Flickan ska givetvis jobba, för vad ska hon annars göra när jag är ledig? Men jag ska i alla fall vara ledig. Natten som gick var så lugn att vi tittade på hela Sagan om de två tornen på akuten. Det är lugnt! Jag gick som larmsyrra och hade sammanlagt en patient. En kollega refererade patienten lite snyggt som ”ett internmedicinskt multitrauma”. Jag vet inte hur roligt det är utanför sjukhus men det var i alla fall jätteroligt.

Jag skulle sluta jobba klockan två och var hemma halv två. Kröp ner i sängen och tittade på den där flickan som bara sover och sover. Jag är inte så bra på det där med sovandet och brukar få klura en stund i väntan på sömn. Jag kom upp i 50 amerikanska delstater… Efter det räknade jag hur många tapetvåder jag trodde att det skulle gå åt om man tapetserade sovrummet. Sedan återgick jag till att betrakta min flickvän. På det hela taget så är hon fin att titta på, men man hade kunnat göra vettigare saker med tiden. Till slut somnade jag i alla fall och sov till synes drömlöst tills L väckte mig.

I eftermiddag kommer Martin hit och fikar. Jag vill som vanligt varken baka eller äta köpta bullar, så det får bli kaffe och knäck. Någon måtta får det ju liksom vara. Innan dess ska jag handla. Det blir väl skoj? Jag kommer att gå ensam i övergivna affärer… not! Jag hatar att handla med andra människor. På den tiden jag var en mycket ordentligare flicka som storhandlade regelbundet, så gjorde jag det alltid klockan åtta på morgonen. Nu blir det när det blir. Med eller utan folk tyvärr.

Tösen ska till jobbet och jag vill ha bilen för att handla. Dags att köra henne dit med andra ord. Dags att ta tag i dagen.

De där vita kläderna. Den vita klänningen med rött band och de vita byxorna. Den röda namnskylten. Det går an. Men leendet. Det tillgjorda ”det löser sig-leendet”. Fan vad jag är trött på det. Jag är så jävla less på att le. Så jävla less på att vara rar och tillmötesgående. Så jävla aptrött på att verka som att jag bryr mig.

En halvnatt av tre är gjorda och jag ska snart till jobbet. Underbara L. lagar middag medan jag surar på soffan. Jag hatar att jag måste gå. Jag hatar att veta att jag måste ut i allt det kalla och åka till jävla akuten och vara där i nio jävla timmar innan jag får krypa ner brevid flickan som redan sover gott.

Självklart har jag ortopedat halvnatten som var. Det är nästan bara det som kan få mig att bli så less. Trots att allt gick bra. Trots att jag gipsade fint och var sams med läkaren så blev jag så less.

L frågar om jag saknar barnen eller om det är någonting annat. Jag tänker länge och tror inte att jag saknar barnen. Tror inte att det är någonting annat än jobbet. Möjligen känslan av att alltid sakna henne. Att alltid längta. Som att det egentligen skulle vara ett problem. Det faktum att vi alltid jobbar om varandra gör ju att vi sällan ses långa stunder. Man blir liksom aldrig färdig. Det finns alltid ett behov av prioritering när vi har tid tillsammans. Idag vill jag prioritera henne. Att bara vara. Krypa upp i soffan och sitta här länge och tillsammans. Det borde vara okej, men idag suger det att jag måste gå.

I övrigt har vi tapetserat köket och det blev jättefint. Vår valp som nu passerat nio veckor är duktig och söt. En riktig sötnos. En vacker dag slänger jag upp en bild på honom, men inte idag.

Jaha, det är julafton. Jag ska jobba och sitter nu och äter frukost. Jag och hundarna är ensamma hemma. L jobbar och kommer hem vid fyra. Jag börjar vid tolv.

Det hade kunnat vara en vidrig dag, men det känns helt okej! Det är ett lätt snöfall ute och det är tomt. Några få rör sig med konsumpåsar hemmåt.

Den privata passiviteten kvarstår. Jag borde, jag borde, men jag gör ingenting. Dricker kaffe och snusar förståss, men  det gör jag ju alltid.

Nu ska jag gå. Jag hoppas på en dag där man går från akutrum till avdelning. Inte slussa runt halvsjuka patienter mellan röntgen och klinfys. Bara ren, rolig, akutsjukvård. Akut! Inga ensamma människor som ser akuten som en sista utväg. Det gör mig bara arg och ledsen, och det vill jag inte vara!

God Jul, antar jag

Så avslutar vi samtalet. Min dotter lägger på och går och äter julgodis. Jag sitter vid min dator. 18 mil bort. 18 långa jävla mil bort.

Jag snusar men vill röka. Vill dricka men inser det dumma i att tröstdricka. Jag kokar väl kaffe istället. Borde ringa min mor, hon har sökt mig 10 gånger. Jag ids inte.

Dagen har framlevts på ortopeden. Höfter, armar, fingrar. Skitiga underkläder och infekterade sår. Jag är trött, less och ledsen. Saknar barnen. Saknar att fira. Saknar att göra någonting meningsfullt med tiden.

Jag borde kanske äta, men hur hittar man ork till det. Måste det vara så svårt? Måste det kännas som ett svart hål i själen? Jag vill inte ha ett svart hål i mig. Jag vill vara hel. HEL! Måste jag hata julen?

Min jävla chef blängde på mig idag och sa att mina barn skulle ha haft en bra jul med sin mamma också. Måste hon säga så? Måste hon påpeka det. Markera såret, det svarta hålet. Jag vill ju så gärna vara med dem, men har valt att avstå. Varför skulle jag inte? Det är ju för deras skull!

Ska man verkligen vara en hel jul med en mamma som hatar julen när man kan vara med människor som älskar julen och gör den rolig och meningsfull istället? Varför? För min skull? För att jag ska kunna smitta dem med min ambivalenta julångest? Nej, hellre ensam och ledsen ett par dagar, medan ungarna njuter av julen och uppmärksamheten. Vi har ju tid tillsammans sedan. Kan det inte bara få vara så? Kan inte jag få sörja den jul jag aldrig kommer att kunna njuta av i lugn och ro? Sörja att jag inte är den bästa att vara med just nu, utan att chefen ska bry sig om det.

Jag kan vara en bra mamma och just nu väljer jag att vara det. Jag väljer att inte föra vidare någonting som jag själv lider av. Det betyder inte att jag har roligt. Inte att jag inte lider av det. Inte att det inte är rätt!

När jag väl körde hem från jobbet slocknade äntligen gatlyktorna. Månen stod i nedan och den mörkblå himlen började få en ljusare nyans. Ytterligare en natt på akuten. En natt till bristningsgränsen fylld med alla lördagsnattens kroppsvätskor och bestyr. Det har blött från sår och blött från tarmen. Det har kräkts koagel efter koagel. Blandat sig med doften av surt blod och vanligt kräks. Inte nog med fylla och blödande organ så har det varit halt. Inte nog med att det är halt så kan man kombinera fylla med halka och finna att det får oanade konsekvenser. Testa!

Vid två kommer det som var värst under natten. Det var egentligen inte så illa, men en del saker kommer nära. Skrapar på sår som aldrig riktigt läker. Jag kan ju självklart inte berätta, så jag berättar varför det var jobbigt.

Första gången jag besökte akuten var med barnens far. Vi var i ett stadie av relation där vi gärna sov ihop, sa att vi var tillsammans men jag visste inte. Jag var förälskad i en tjej i bekantskapskretsen och barnens far var knepig, introvert, anorektisk och skar sig ganska mycket. Vi stötte på tjejen på en fest och hon och jag stod och pratade. Nästa gång jag pratar med barnens far så visar han upp sina tomma tablettkartor.

Vi kommer in på rummet, samma rum där jag nu står som sjuksköterska. Han ska ligga på britsen men han skriker och bråkar. Han är självfallet skitfull. Det är de alla. Alla lördagsnattens intoxer. De sätter nål på honom, han drar bort den. De vill ha en nål där, så de sätter en ny. Så gör vi alltid. Jag, som nu står där med nålen, stod i hörnet och grät. Stora svarta tårar gled över ansiktet, gjorde mig randig. Vi hade varit på någon synthgrej och jag var rejält svartsminkad. Jag kände mig så dum, så skyldig till att det hade hänt. Jag kände mig så fången i det. Som att det inte fanns något sätt att komma ur situationen.

Paniken över att vara där. Skammen över att han hade gjort det, skulden som jag kände för att ha orsakat det, ovissheten om vad som skulle hända. Det var så många känslor och ingen av dem var positiv. Jag sov på en extrasäng på MAVA den natten. Mot bättre vetande. Jag visste att jag borde gå hem. Jag visste att det inte var mitt fel. Men när de frågade mig om jag ville stanna med honom eller gå hem så visste jag inte vad jag skulle säga. Jag tog hissen ner till huvudentrén. Jag ser mig själv där: nitton år, rött hår i fläta, svarta kläder, svart smink i ansiktet, lång svart rock och gröna doc’s. Där står jag och tror att jag är vuxen. Jag tror att jag är mogen att ta beslutet om jag ska stanna eller gå. I villervallan åker jag upp igen. Ringer på dörren till avdelningen och frågar om jag får vara hos honom. Jag har ändå ett ansvar.

Resten av historien är allmänt känd. Jag blir på smällen, vi flyttar ihop, gifter oss, pluggar klart, får ett barn till, skiljer oss. Jag lever med skulden och ansvaret. Jag blir aldrig fri. Jag gjorde ett val i sjukhusets huvudentre, för nio år sedan i mars. Jag såg vad han var kapabel till och jag valde att stanna. Nu gäller det barnen. Jag har orkat bära barnens far i så många år att jag önskar att jag kunde ge upp. Önskar att det fanns en utväg. Men varje gång han ringer, så finns jag här. Varje gång jag väljer, tar jag hissen upp igen. Vi har ju barn ihop.

Så händer samma sak inatt. Det är ett ungt par och den intoxikerade parten gråter, partnern gråter. Jag gråter, fast väldigt långt inuti. Jag vill skrika: Gå! Snart sitter du med radhus och två barn och kommer aldrig, aldrig, aldrig att bli fri på riktigt igen. Du kommer aldrig att vara utan skuld i er relation. Den här gången passade du inte tabletterna tillräckligt bra. Vad blir det nästa gång? Dåligt kryddad kyckling? Men jag säger ingenting. Jag sätter nålen, redogör för droppet, håller kräkspåsen.

Kanske fanns det ingen annan väg att gå. Kanske valde jag det enda väg jag kunde leva med. Jag skäms inte och jag vet vad som tog mig hit. Det finns en poäng i att leva om situationer gång på gång. Se att alla de som hamnar där väljer som jag. Alla. Jag önskar att det inte vore så. Men å andra sidan så är det kanske där någonstans vi blir mänskliga. I ansvaret vi känner och och längtan efter att kunna hjälpa, rädda och bära varandra. Jag hoppas att det är så och i den tanken förlåter jag mig själv.

http://tjuvtittat.se/wp-content/uploads/2008/12/midsommar_statoil.jpg  Här har vi några som har förstått problematiken

Ärligt talat. Jag har varit vaken i fyra timmar. Jag är så jävla uttråkad att jag inte vet var jag ska göra av mig själv. Jag mår illa och vill inte äta. Jag tror inte att illamåendet härrör från nattens maginfluensor utan från det faktum att jag inte har ätit. Jag har käkat en macka till frukost. Eftersom jag inte äter när jag jobbar natt var jag fruktansvärt hungrig, men totalt ointresserad av att äta. Således övergick jag till att avsluta en chokladkartong istället. Smart. Till det har jag ätit 500mg Naproxen och 2g cyklokapron. Det första mot en annalkande migrän och det andra mot den gynekologiska störtblödning som drabbade mig under dagen. Usch och blä.

L ringde nu och är påväg hem. Jag längtar. Längtar, längtar. En timme hinner vi ses, sedan ska jag jobba. Halvnatt som larmsyrra. det blir intressant. Natten som gick spenderade jag på ortopeden. Hade en kvarts rast som jag stal genom att låta folk som väntat på vård i tio timmar vänta en stund till. Rasten inföll mellan 01.40 och 01.55 och innebar att jag fick jobba över. Så rast och rast… Men i natt kanska jag slipper gipsa. Det är ju alltid ett plus. Dessutom kommer jag inte att råka ut för den vedervärdige DrJ som alltid lyckas vara med när jag får blodtrycksfall och nästan svimmar. Det gjorde jag inatt. Vi skulle dra en fraktur rätt under genomlysning. Jag stod bakom patienten och drog i armbågsleden, iklädd blyförkläde. Läkaren drog i handleden och tog bilder under tiden. Frakturen ville inte hoppa i läge och det tog tid. Mycket tid. Varmt och tungt och helt stillastående, bakåtlutad, för att dra ordentligt men inte rubba i sidled. Och så blir jag kallsvettig. Sedan svagt illamående och så till sist försvinner gradvis ljuset. Dr frågar hur det går och jag tittar upp och ler. ”Hehe, det går bra, lite lågt blodtryck bara” ”Jag ser det, byt plats med undersköterskan och sätt dig på golvet!” Sagt och gjort. Så satt jag där och kände mig fånig. Igen. Alltid detta förbannade blodtryck. Det värsta med snus sägs vara att man får högt blodtryck. Säkert!

Bättre lycka nästa gång… eller vad säger man?

Jag är inte bara sjuksköterska, jag är också mamma. Därför vet jag vad som är bäst för mitt febriga barn. Hehe, det är i alla fall vad jag försökt intala barnets far den senaste halvtimmen. ”Är det inte bättre att jag ringer vårdcentralen?” ”Om det är vattenblåsor i ansiktet kan det vara en toxisk reaktion på bakterier, han kan behöva läggas in!” Fadern ringde sjukvårdsupplysningen istället och fick ett lugnande besked. Sjukvårdsrådgivningen har tre allternativ:

*Det verkar allvarligt, ta en ambulans

*Du stör mig när jag fikar, det är inget fel på dig (kan vara stroke, hjärtinfarkt, ett rupterat aneurysm men man matchar inte det födesschemat så det får passera)

*Jag har ingen aning om vad du pratar om, gå till akuten och sitt där till dess att du känner dig bättre.

Jag litar inte på deras kompetens. Jag vill vara den som bestämmer när mitt barn behöver vård. Nu är ju det lite svårt eftersom barnet inte ens är hos mig utan hos sin far. Vid närmare beskrivning av ”vattenblåsorna” i ansiket så lät det som vanliga nässelutslag som kan komma av vad som helst som till exempel feber. Men, när han säger vattenblåsor i ansiktet, då får jag väl tro på det? Det med feber och jul i antågande, julfirande hos familjen Bra, där ingenting någonsin går fel… Klart jag blir nervös.

I familjen Bra, faderns familj, räknar man kallt med att det inte är något problem. Allt löser sig och när farfar fick en sepsis av en obehandlad infektion, så var det ju bara att ta tabletterna och gå ut på golfbanan igen. Puckon! I min värld kan allt gå åt helvete. Barnens far klassar mig som trygghetsnarkoman. Men gissa vad! Det är jag som står där och möter upp ambulansen ett par gånger om dagen och ser på när det har gått åt skogen. Så ofta går det åt skogen för att folk inte tänker! För att man räknar för mycket som normalt. För att man säkert inte krockar bara för att man får solen i ögonen och krockar man inte så behöver man inget bälte…

Jag frågade dottern om hon hade bälteskudde i farfars bil. Hon sade att hon har dubbla, vanliga kuddar, som hon sitter på. Jag förklarade skademekanismen vid en vanlig olycka och hur halsryggen går sönder och man får leva med respirator resten av sitt liv, om man överlever, vilket man sannolikt inte gör. Därefter fick hon med sig bälteskudden hon har hos mig.

Jag vill inte skrämmas. Jag vill bara att hon ska veta att världen inte är rosa och fluffig. Olyckor händer och då måste man ha räknat med att det kan hända, för annars får man leva med sin nonchalans. Resten av sitt jävla liv!