Två saker jag inte kan. Jag bannar mig själv för det. Innerligt. Vi tar det i ordning:
Göra slut.
Jag ville sluta snusa, jag ville inte vara med mer, det var som att dansa när man är trött i fötterna. Jag ville bara av dansgolvet. Jag var så bra. Jag sa tack och hej och jag njöt av solen, av L, av det artificiella nikotinet. Jag kunde. Sedan hörde jag Adeles “Someone like you”. Jag grät. Fast det gick så bra. Jag satt vid mitt skrivbord och solen var borta, semestern var slut. Jag behövde all kärlek jag kunde få. Jag gick tillbaka. Vi gjorde upp över en dosa som legat på skrivbordet under min sju veckor långa frånvaro. Det kändes torrt först. Men det är vi för evigt. I nöd och lust, oavsett om jag vill det eller inte.
Och så hålla käften
Om jag bara kunde
Någon gång
Låta något passera
Jag är kollegan du inte egentligen vill ha
Jag lovar
Och det gör mig lite matt att jag ska träffa min chef för att gå igenom mina arbetsuppgifter, när allt jag egentligen vill är att slappa, ha semester, lyssna på musik, snusa, dricka kaffe, ligga i gräset och ha det fint. Till råga på allt skickar jag kollegor till andra chefer för personliga samtal. Jag är inte Moskva. Jag är Nordkorea. Stor i orden. Ovillig i arbete och fritid.
