Mollya

+1

mollya — Thu, 22 Dec 2011 18:21:15 +0000

Nu är det jul igen. Alla klär granar och pratar om juldagen, den underbara dagen. Det är så fantastiskt och på ett sätt så förstår jag. Det är som att se genom en glasruta och veta att det aldrig kommer att vara jag.

Jag umgås inte särdeles mycket med den familj jag växte upp med. Dels är den splittrad, dels är den trasig. Det går inte. Fungerar inte för mig, inte för dem. Istället blir jag en gäst. Aldrig hemma, alltid på andra sidag glasrutan. Det är kanske banalt, men det gör ont. Det gör ont att inte komma hem. Det gör ont att varje jul lämna bort sina barn för att de har det bättre någon annan stans. De har det bättre någon annan stans. Men det gör ont. Helt enkelt. Att allting ska vara hemma och gulligt och man själv är borta, det är obekvämt. Borta blir aldrig hemma.

Förutom för min bror. Vi skulle ses, om så bara en stund, på julafton. Men han är med sin svärmor. Det är bra, jag vill att han ska komma hem. Men jag vill att det för någon ska vara det prioriterade att vara med mig. Jag vill också vara med. Jag vill inte vara den som någon har med sig. Jag vill höra till, inte titta in. Det kommer aldrig att bli så, men det gör ont. En gång blott om året så…

Om jag kommer dit igen, har du en plats där jag kan vila, ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån? Det är Winnerbäck och jag tror att det är det som är frågan. Som så ofta annars. Vad gör man när alla har rötter utom man själv? Ler och vinkar…?

Tumlad och tömd

mollya — Thu, 15 Dec 2011 22:02:37 +0000

Kanske är min hjärna tumlad och tömd, urblekt och tvättad, annars hade jag aldrig glömt.

Jag visste att det var tungt att blotta sitt liv för nya människor. Men jag hade glömt hur tungt det är. Hur vidrigt det är att inte kunna laga och inte kunna hjälpa.

Två och en halv timme av min dag har gått till att påminna mig om förnedringen. Resten till att försöka glömma. Vi skulle göra en plan för Snörets skolgång. Det gick inte. Allting är nattsvart och det finns ingen skolform som passar. Inga barn han vill vara med. Han har slutat prata igen och slår de andra barnen i stället. Han är inte utvecklingsstörd, därför måste han gå i vanlig klass. Det han gör där är att skriva bokstäver 20 minuter varje dag, i en soffa utanför klassrummet, eftersom hem inte orkar vara med de andra. Resten springer han omkring och ifrågasätta varför han måste vara där. Ska jag svara att det är Jan Björklunds fel? För det är det.

Jag måste sova. Jag är tom. Sedan tror jag att jag måste fixa det här. Bryta ihop och komma igen. Alltid slå tillbaka hårdare. Puss världen.

mitt i

mollya — Sun, 13 Nov 2011 11:14:32 +0000

Jag skrev en massa i september. Men allting blev privat. Allting gick för djupt. I oktober skrev jag ett inlägg. Det handlade om att bli tvådimentionell. Om hur jag blivit tvådimentionell. Jag ville inte visa det heller. Vet någon hur det känns så kan man ju inte längre vara tvådimentionell. Så kom november. Höststormen la sig och syret kom kom tillbaka. Jag vet inte vad som händer i september, men jag tappar greppet. Jag tänker att jag borde hantera det, att jag inte är sån. Att jag har slutat vara sårbar. Jag reste mig ur askan och var inte längre sårbar.

Men jag grät på jobbet, jag grät hos vännen L och plötsligt var jag där igen. Jag var liten och sårbar och ensam. Jag grät tills november kom och jag förstod att det var över. Nu är syret tillbaka och jag vet att det är stabilt. Jag vet att jag lever och jag vet så väl att jag måste hitta strategierna till nästa år. Jag måste växa, jag måste lära mig. Men jag vill ta mig fan inte. Vill inte vara mänsklig och sårbar. Jag vill ha vänner att ha roligt med, för djupa samtal klär mig inte. Jag gillar inte kriser, jag gillar folköl. Så det så. Men så var jag ändå jag och sanningen biter mig i svansen.

Jag träffade en tjej igår, som sa att jag borde begära en utredning. En sån som Snöret har gjort. En sån där jobbig jävla resa till. Där alla ska se dimentionerna. Och visst, det vore skönt. Det vore fint att inte lämna dammsugaren på när man går och lagar mat, eller att orka jobba hela dagar. Att inte flippa vid tre och sabba alla andras arbete till fem när man får gå hem. Eller att faktiskt kunna balansera på linan mellan tristessen som får mig att vilja byta jobb och utmaningarna som får mig att gråta, för att jag aldrig, aldrig kommer att klara det. Det är ingen stor grej egentligen. Jag skulle ju faktiskt kunna ringa vårdcentralen. Säga vad jag har för ärende, boka en tid och be om en remiss. Det skulle inte behöva gå fort. Jag har inga akuta problem. Och inte ett enda problem som jag vill dryfta. Men jag kanske skulle behöva få det gjort…

Göra slut och hålla käften

mollya — Tue, 23 Aug 2011 18:16:30 +0000

Två saker jag inte kan. Jag bannar mig själv för det. Innerligt. Vi tar det i ordning:

Göra slut.

Jag ville sluta snusa, jag ville inte vara med mer, det var som att dansa när man är trött i fötterna. Jag ville bara av dansgolvet. Jag var så bra. Jag sa tack och hej och jag njöt av solen, av L, av det artificiella nikotinet. Jag kunde. Sedan hörde jag Adeles ”Someone like you”. Jag grät. Fast det gick så bra. Jag satt vid mitt skrivbord och solen var borta, semestern var slut. Jag behövde all kärlek jag kunde få. Jag gick tillbaka. Vi gjorde upp över en dosa som legat på skrivbordet under min sju veckor långa frånvaro. Det kändes torrt först. Men det är vi för evigt. I nöd och lust, oavsett om jag vill det eller inte.

Och så hålla käften

Om jag bara kunde

Någon gång

Låta något passera

Jag är kollegan du inte egentligen vill ha

Jag lovar

Och det gör mig lite matt att jag ska träffa min chef för att gå igenom mina arbetsuppgifter, när allt jag egentligen vill är att slappa, ha semester, lyssna på musik, snusa, dricka kaffe, ligga i gräset och ha det fint. Till råga på allt skickar jag kollegor till andra chefer för personliga samtal. Jag är inte Moskva. Jag är Nordkorea. Stor i orden. Ovillig i arbete och fritid.

helvetes jävla skitdag

mollya — Tue, 12 Jul 2011 17:16:11 +0000

Jag är så trött. Så less på barnansvar. Så less på att leva barnliv. Nu har jag och Snöret ätit middag i en och en halv timme. Nalle Puh har kommit och gått, fiskpinnarna består. Det är som det är när det är som sämst. L är ute någonstans och dottern har haft den goda smaken att låsa in sig på sitt rum. Dagen har varit lång och vild och jag är mer less än nödvändigt. Jag önskar att jag hade mer tålamod. Kan det inte bara komma tillbaka? En och en halv vecka kvar. Dottern vill bara shoppa, sonen vill bara vilda. Jag står mitt emellan och vill vara kvar i mitt trädgårdsland. Inte passa barn dygnet runt. Dottern är dessutom stor nog för att gnälla på att jag går och lägger mig för tidigt. Börjar känna mig smått psykotisk.

Det är ju inte barnens fel. Det är jag som är mamman, jag som borde reda ut situationen. Men jag vet inte vad jag heter snart och jag saknar min frihet som om det vore syre. Ge mig luft för fan! Om inte annat så kom hem med min mobiltelefon och ge mig åtminstonne min eskapism tillbaka. Jag behöver den!

mornar att hata

mollya — Sun, 29 May 2011 05:41:14 +0000

Det är morrrrgon, skriker Svamp Bob från övervåningen. Som att det skulle ha undgått någon. Är kaffet klart? Neeej, det är det inte. Har jag sovit tillräckligt? Nej, det har jag inte!

Detta har hänt:

01.10 Molly går och lägger sig efter att ha pratat med vännen Martin en timme.

ca. 02.00 Molly somnar

ca. 04.20! Molly vaknar på grund av att full fru försöker få plats i parets smala säng. Det går sådär och En vaken Molly i vargtimmar kan bara tänka på en sak: Snus! Sedan en vecka är allt det stora snuset borta och nu intas endast mini. Abstinensen skär i kroppen som ett sår.

05.10 Snöret kommer ner!

05.25 Snörets apförbannade mamma återgår till sin säng, fortfarande brutalt abstinent och inte speciellt nöjd.

06.40 Molly påbörjar en dag i Snörets tjänst. Snöret vill inte ha medicin, för han spelar död. Sörets mamma fräser att döda människor varken skriker eller springer runt. Sorgligt nog resulterar detta inte i att Snöret blir stilla och tyst. Han tar däremot medicinen.

Nuläge:

Fortfarande abstinent, trots snus. Kaffet fortfarande inte klart. En kofärgad hund snirklar runt mig i jakt på mat och jag hade, om tillgång bjudits, tryckt på den röda knappen, startat ett kärnvapenkrig och sluppit den här dagen.

dag 7 en låt som påminner om ett speciellt tillfälle

mollya — Sat, 28 May 2011 22:15:21 +0000

Sommaren 1996 åkte jag buss med Elin. Älskade, fina Elin. Vi åkte till Bonn för socialistiskt läger. Det var så stort! Jag var inte ens 16 år och kom från en liten stad där det inte fanns stadsbussar. I Bonn fick jag lära mig att åka tunnelbana själv och köpa tyska värktabletter utan att någon tolkade åt mig. På bussen dit satt jag och Elin med huvudena sammanpressade för att kunna lyssna på samma freestyle. Elin var som en storasyster för mig och jag borde skriva till henne. För att jag tycker så hemskt mycket om henne, för att jag nog borde bemöda mig med att säga det till henne och för att hon skrev till mig för länge sedan. Ett brev om flottigt hår och raggsockor men också om att hennes far gått bort. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville säga att det borde ha varit annorlunda och att jag också saknade att ha flottigt hår och raggsockor. Att doften av gammal kompost var borta ur mitt liv också. Men hur jag än skrev så blev det fel. Här kommer i alla fall låten. Det är Cranberries med Dreams. Soundtrack till en magisk tonårssommar.

Dag 6 En låt som påminner mig om ett ställe

mollya — Fri, 27 May 2011 21:25:30 +0000

Den här låten spelas med klor i luften, det är varmt och jag är barfota. I handen pappersmugg med kaffe. Under den här perioden drack jag mitt kaffe med mjölk i eftersom jag alltid hade magkatarr. Simhallen hade kardemummamjölk i små brunprickiga paket. Det var den lyxigaste stunden på hela veckan. Jag satt i den kaklade trappan, med mp3-spelare och kaffe. Det var den halvtimmen jag hade för mig själv. När ingen drog i mig. Det var bara att vara och jag kunde inte göra någonting annat. Dottern skulle lära sig att simma och hemma väntade ett trasigt äktenskap och en odiagnostiserad son. Jobbet på akutvårdsavdelningen var så krävande och fritid, ja, det var den där halvtimmen. Jag brukade lyssna på den här låten och tänka att det var mig han sjöng om. Det är det inte längre. Men den speglar en lång period av mitt liv. Eskapismen, tristessen, paniken. Oförmågan att resa mig och gå och normaliseringen av det absurda dockhemsspelet.

The huspanik

mollya — Fri, 27 May 2011 21:08:42 +0000

Jag är en hob. Äventyr bär mig lite emot. Det är inte så konstigt, eller jo, det är det. Varje gång jag har genomfört en förändring i mitt liv har det blivit bättre än vad det var innan. Nu har vi hittat drömhuset, det är inte ens en månad kvar tills vi flyttar. Nästan allting är klart. Nu kommer de mörka molnen. De kalla fötterna. Känslan av att jag har givit mig ut på ett äventyr som övergår min förmåga. Jag vet inte varför men jag är sån! Jag tror att jag kan bo i ett hus, men kan jag vara administratör för ett hus? Kan jag gå in i familjeföretaget AB igen och den här gången med ett hus att ta hand om?

Jag har alltid haft det övergripande ansvaret för att saker blir gjorda, som jag ser det. Det jag känner nu är att jag inte kan ta hela ansvaret, vi måste vara två. Men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man säger att det är dags att tvätta bilen eller klippa gräsmattan på ett sätt så att man inte låter som en surkärring. Nu ser jag allt som behöver göras men vet inte hur jag ska förmedla oron om att jag kanske är den enda som ser det. Jag vet inte varför jag är orolig. Kanske för att min tid just nu verkligen inte räcker till. Jag springer mellan möten och fritids. Åker mellan norrland och hemma. Och när ska jag klippa gräset, säga upp bredbandet, posta papper till HSB, göra om försäkringar, boka städfirma, lämna in bilen för byte av ruta… listan är så lång och jag har inte ens ett hus än. Hur blir det sedan? Kommer jag att vara lika låst och lika stressad? Kommer gräset att bli klippt och kommer jag någonsin att få ordning?

Yrseln kommer direkt jag tänker på listan och på flytten och det fina huset. Just nu är det bara jobbigt. Jag vet att jag är sån. Det är jobbigt med förändringar. Det jobbigaste är att inte kunna förmedla det. Att se allting i svart och mörkgrått och inte kunna säga att det här känns så stort. Så jag gråter för småsaker, jag klarar inte små ändringar i planer och när jag förlorar ett uns av min vardagskoll så imploderar mitt universum. Fan, måtte denna flytt bara bli gjord så jag kan börja andas igen!

Dag 5, en låt som påminner mig om någon

mollya — Fri, 20 May 2011 19:19:53 +0000

Jag är en dålig seriemonogamist. Jag har hatat att sitta fast, men ständigt dragit mig in i dåliga, taffliga relationer. Pojkar var den första tryggheten. Jag kommer från en trasig familj, jag förstår mig inte på flickor. Pojkar och jag har alltid klickat. Det börjar så bra och slutar alltid i katastrof. Jag säger: Bli inte kär, jag vill ha det enkelt. Och jag menar det. Även om det finns några män jag älskar, så kommer jag aldrig att bli kär. Men min separationsångest och längtan efter den där tryggheten säger: Var med mig alltid.Det är en katastrof för den som försöker.

Mitt första långa förhållande var med Rikard. Det var så dåligt som en relation kan vara. Det var inte 16-års-tafflig förälskelse. Det var mina föräldrars bråk om stort och smått. Det var att leva i ett lågmält tjafs kantat av stora bråk. Ett underbart startskott för alla de konstiga relationer som skulle följa. Soundtrack till den relationen står Björna Afzelius för med fröken Julie. För mig blev det en ledsen saga om att mista sina oskulder. Att kastas in i vuxenvärlden och inse att man är en precis lika vidrig som den vuxenvärld man föraktade. Så här är för Rikard. För att vi så fint lärde varandra hur livet inte ska levas: