Jag har en barnfri söndag i soffan. Läser bok, snusar och dricker kaffe. L sover efter nattjobb. Det är inte så dumt helt enkelt. Livet går sin gilla gång och behandlar mig väl. I morgon kommer barnen och eftersom varje barnperiod nu pågår i tre veckor i stället för en, känns det lämpligt att ta tillfället i akt att läsa bok och göra ingenting. Jag borde förstås ta tag i att städa Snörets rum. De senaste månaderna har han utvecklat en besatthet av reklamtidningar. Framförallt när det förekommer mat och godis på bild. Högvinsten är när man kan ha flera exemplar av samma tidning och titta på identiska bilder på två ställen samtidigt. Resultatet blir en övervåning som ser ut som en illa skött återvinningsstation. Lite synd tycker hans mor. Lika så leder reklamfixeringen till nya frustrationer. Varför kommer det inte ny reklam varje dag? Varför finns det ingen ny tidning att titta på? Det brukar, som med så mycket annat mynna ut i att det är mitt fel. Jag borde ha fixat fler reklamutskick. Jag är lite vacklande i OCD-grejen. Om man är så fixerad kanske man inte borde ha tillgång till det alls? Jag kanske borde fråga någon som vet, helt enkelt.

De senaste månaderna har varit Snöret-tunga. Jag fastnar i varför-frågan igen. Varför min son? Varför mitt liv? Varför hade inte vi bara kunnat få ha det bra. Jag vet att det är en förmäten och felaktigt ställd fråga. Men jag ställer den ändå. Världen är fattig och ond på många platser och vi levet ett gott liv. Vi är omhuldade av trygghet och goda förutsättningar som de flesta, globalt sett, bara kan drömma om. Men det är ändå mikroperspektivet som regerar. Jag vill ha det där som alla runt omkring mig har. Alla de som kan ta sina ungar och gå iväg och fika, eller träffa vänner utan problem. Jag tycker att det är tungt att år efter år anpassa mig. Att inte se någon ljusning. Att veta att det är så mycket som Snöret faktiskt inte klarar av.

De senaste årens nedskärningar i välfärdssystem gör mig otroligt stressad. Plötsligt känns det inte alls som en säker utväg att Snöret kan flytta till ett särskilt boende när han växer upp. Jag är livrädd för att det inte ska finnas några utvägar. Att han och jag alltid ska leva det här livet. Jag vet att det låter märkligt, att ens tänka så om sitt barn. Men varje lämning och varje hämtning i skolan är en utmaning, varje gång han ska äta och varje gång han ska sova. Alla veckor med Snöret har jag magkatarr och varje ledig dag med honom är en mycket lång färd från dag till natt.

Jag älskar min son, älskar honom så det gör ont. Älskar honom varje minut. Men jag önskar att det var lättare. Bara lite, lite lättare.

Nu är det jul igen. Alla klär granar och pratar om juldagen, den underbara dagen. Det är så fantastiskt och på ett sätt så förstår jag. Det är som att se genom en glasruta och veta att det aldrig kommer att vara jag.

Jag umgås inte särdeles mycket med den familj jag växte upp med. Dels är den splittrad, dels är den trasig. Det går inte. Fungerar inte för mig, inte för dem. Istället blir jag en gäst. Aldrig hemma, alltid på andra sidag glasrutan. Det är kanske banalt, men det gör ont. Det gör ont att inte komma hem. Det gör ont att varje jul lämna bort sina barn för att de har det bättre någon annan stans. De har det bättre någon annan stans. Men det gör ont. Helt enkelt. Att allting ska vara hemma och gulligt och man själv är borta, det är obekvämt. Borta blir aldrig hemma.

Förutom för min bror. Vi skulle ses, om så bara en stund, på julafton. Men han är med sin svärmor. Det är bra, jag vill att han ska komma hem. Men jag vill att det för någon ska vara det prioriterade att vara med mig. Jag vill också vara med. Jag vill inte vara den som någon har med sig. Jag vill höra till, inte titta in. Det kommer aldrig att bli så, men det gör ont. En gång blott om året så…

Om jag kommer dit igen, har du en plats där jag kan vila, ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån? Det är Winnerbäck och jag tror att det är det som är frågan. Som så ofta annars. Vad gör man när alla har rötter utom man själv? Ler och vinkar…?

Kanske är min hjärna tumlad och tömd, urblekt och tvättad, annars hade jag aldrig glömt.

Jag visste att det var tungt att blotta sitt liv för nya människor. Men jag hade glömt hur tungt det är. Hur vidrigt det är att inte kunna laga och inte kunna hjälpa.

Två och en halv timme av min dag har gått till att påminna mig om förnedringen. Resten till att försöka glömma. Vi skulle göra en plan för Snörets skolgång. Det gick inte. Allting är nattsvart och det finns ingen skolform som passar. Inga barn han vill vara med. Han har slutat prata igen och slår de andra barnen i stället. Han är inte utvecklingsstörd, därför måste han gå i vanlig klass. Det han gör där är att skriva bokstäver 20 minuter varje dag, i en soffa utanför klassrummet, eftersom hem inte orkar vara med de andra. Resten springer han omkring och ifrågasätta varför han måste vara där. Ska jag svara att det är Jan Björklunds fel? För det är det.

Jag måste sova. Jag är tom. Sedan tror jag att jag måste fixa det här. Bryta ihop och komma igen. Alltid slå tillbaka hårdare. Puss världen.

Jag skrev en massa i september. Men allting blev privat. Allting gick för djupt. I oktober skrev jag ett inlägg.  Det handlade om att bli tvådimentionell. Om hur jag blivit tvådimentionell. Jag ville inte visa det heller. Vet någon hur det känns så kan man ju inte längre vara tvådimentionell. Så kom november. Höststormen la sig och syret kom kom tillbaka. Jag vet inte vad som händer i september, men jag tappar greppet. Jag tänker att jag borde hantera det, att jag inte är sån. Att jag har slutat vara sårbar. Jag reste mig ur askan och var inte längre sårbar.

Men jag grät på jobbet, jag grät hos vännen L och plötsligt var jag där igen. Jag  var liten och sårbar och ensam. Jag grät tills november kom och jag förstod att det var över. Nu är syret tillbaka och jag vet att det är stabilt. Jag vet att jag lever och jag vet så väl att jag måste hitta strategierna till nästa år. Jag måste växa, jag måste lära mig. Men jag vill ta mig fan inte. Vill inte vara mänsklig och sårbar. Jag vill ha vänner att ha roligt med, för djupa samtal klär mig inte. Jag gillar inte kriser, jag gillar folköl. Så det så. Men så var jag ändå jag och sanningen biter mig i svansen.

Jag träffade en tjej igår, som sa att jag borde begära en utredning. En sån som Snöret har gjort. En sån där jobbig jävla resa till. Där alla ska se dimentionerna. Och visst, det vore skönt. Det vore fint att inte lämna dammsugaren på när man går och lagar mat, eller att orka jobba hela dagar. Att inte flippa vid tre och sabba alla andras arbete till fem när man får gå hem. Eller att faktiskt kunna balansera på linan mellan tristessen som får mig att vilja byta jobb och utmaningarna som får mig att gråta, för att jag aldrig, aldrig kommer att klara det. Det är ingen stor grej egentligen. Jag skulle ju faktiskt kunna ringa vårdcentralen. Säga vad jag har för ärende, boka en tid och be om en remiss. Det skulle inte behöva gå fort. Jag har inga akuta problem. Och inte ett enda problem som jag vill dryfta. Men jag kanske skulle behöva få det gjort…

Två saker jag inte kan. Jag bannar mig själv för det. Innerligt. Vi tar det i ordning:

Göra slut.

Jag ville sluta snusa, jag ville inte vara med mer, det var som att dansa när man är trött i fötterna. Jag ville bara av dansgolvet. Jag var så bra. Jag sa tack och hej och jag njöt av solen, av L, av det artificiella nikotinet. Jag kunde. Sedan hörde jag Adeles ”Someone like you”. Jag grät. Fast det gick så bra. Jag satt vid mitt skrivbord och solen var borta, semestern var slut. Jag behövde all kärlek jag kunde få. Jag gick tillbaka. Vi gjorde upp över en dosa som legat på skrivbordet under min sju veckor långa frånvaro. Det kändes torrt först. Men det är vi för evigt. I nöd och lust, oavsett om jag vill det eller inte.

Och så hålla käften

Om jag bara kunde

Någon gång

Låta något passera

Jag är kollegan du inte egentligen vill ha

Jag lovar

Och det gör mig lite matt att jag ska träffa min chef för att gå igenom mina arbetsuppgifter, när allt jag egentligen vill är att slappa, ha semester, lyssna på musik, snusa, dricka kaffe, ligga i gräset och ha det fint. Till råga på allt skickar jag kollegor till andra chefer för personliga samtal. Jag är inte Moskva. Jag är Nordkorea. Stor i orden. Ovillig i arbete och fritid.

Jag är så trött. Så less på barnansvar. Så less på att leva barnliv. Nu har jag och Snöret ätit middag i en och en halv timme. Nalle Puh har kommit och gått, fiskpinnarna består. Det är som det är när det är som sämst. L är ute någonstans och dottern har haft den goda smaken att låsa in sig på sitt rum. Dagen har varit lång och vild och jag är mer less än nödvändigt. Jag önskar att jag hade mer tålamod. Kan det inte bara komma tillbaka? En och en halv vecka kvar. Dottern vill bara shoppa, sonen vill bara vilda. Jag står mitt emellan och vill vara kvar i mitt trädgårdsland. Inte passa barn dygnet runt. Dottern är dessutom stor nog för att gnälla på att jag går och lägger mig för tidigt. Börjar känna mig smått psykotisk.

Det är ju inte barnens fel. Det är jag som är mamman, jag som borde reda ut situationen. Men jag vet inte vad jag heter snart och jag saknar min frihet som om det vore syre. Ge  mig luft för fan! Om inte annat så kom hem med min mobiltelefon och ge mig åtminstonne min eskapism tillbaka. Jag behöver den!

Det är morrrrgon, skriker Svamp Bob från övervåningen. Som att det skulle ha undgått någon. Är kaffet klart? Neeej, det är det inte. Har jag sovit tillräckligt? Nej, det har jag inte!

Detta har hänt:

01.10 Molly går och lägger sig efter att ha pratat med vännen Martin en timme.

ca. 02.00 Molly somnar

ca. 04.20! Molly vaknar på grund av att full fru försöker få plats i parets smala säng. Det går sådär och En vaken Molly i vargtimmar kan bara tänka på en sak: Snus! Sedan en vecka är allt det stora snuset borta och nu intas endast mini. Abstinensen skär i kroppen som ett sår.

05.10 Snöret kommer ner!

05.25 Snörets apförbannade mamma återgår till sin säng, fortfarande brutalt abstinent och inte speciellt nöjd.

06.40 Molly påbörjar en dag i Snörets tjänst. Snöret vill inte ha medicin, för han spelar död. Sörets mamma fräser att döda människor varken skriker eller springer runt. Sorgligt nog resulterar detta inte i att Snöret blir stilla och tyst. Han tar däremot medicinen.

Nuläge:

Fortfarande abstinent, trots snus. Kaffet fortfarande inte klart. En kofärgad hund snirklar runt mig i jakt på mat och jag hade, om tillgång bjudits, tryckt på den röda knappen, startat ett kärnvapenkrig och sluppit den här dagen.