Mollya

Det är torsdag kväll. Veckan som gott, och nu barnmässigt går mot sitt slut, har varit bra. Mycket bra rent av. Vi har lekt och busat och haft det jättemysigt. Det är så skönt när det är en så kort period att ha kunnat vara ledig och att verkligen ha varit närvarande. Ibland är det så mycket annat som pockar på att man bara inte är där mentalt och då går det om intet lite grann. Idag har dottern lekt, först med en granntjej och sedan med en kille i närheten. Nu är de iväg på bus och dotterns absoluta favorit: loppis. Sonen och jag har bjudit vännen A på kaffe, gått med älsklingen i skogen och tittat på film. En toppendag. Jag har stekt pannkakor som sonen åt (inte varje dag det händer) och känner mig som en toppenmamma.

Imorgon är det jobbdags igen. Det är ett lite skumt jobb där man jobbar nästan alla helger och har massor av ledig tid där emellan, men sånt är livet. Nu är det nya halvnätter, förhoppningsvis fasen så mycket bättre än den förra trion halvnätter, men sannolikt inte värre i alla fall. Ber en stilla bön för fint torrt väder ute under helgkvällarna, annars blir det så jobbigt. Att gå på ortopeden när första halkan kommer är säkert en dröm om man gillar att gipsa, men det gör inte jag!

Ute börjar snön lägga sig på marken. Jag neggar lite till och påpekar att jag HATAR vinter. Det är det absolut värsta jag vet med snö. Snälla, ge mig fem grader varmt och regn! Till april och då vår! Men, man kan ju inte vara nöjd hela tiden. Nu ska jag göra kaffe och leta efter mitt snus som försvunnit i köket.

Och hemma var hon i åtminstonne 15 timmar innan det var dags att jobba! Men det gör ingenting för igår fick jag somna med armarna om henne, med näsan i hennes nacke och ett hjärta som slog små volter. Livet leker!

Helgen kommer som vanligt att fyllas med arbete. Det är som det är och när det inte är några barn som behöver ordnas barnvakt till så tycker jag att det är helt okej. Det är ett annat tempo på helgen och det är skönt att kunna fika och fnula lite på jobbet ibland också. Nu jobbar vi båda två i helgen så det blir som vilka dagar som helst i princip.

Nu ska jag försöka sova. Nätterna efter att ha jobbat natt är hemska. Jag vaknar av mardrömmar och nikotinsug. Okej, det är osmart++ att snusa på natten och ställa in kroppen på det, men är man väl vaken så vill man ju snusa. Har haft förträffligt få mardrömmar den här gången och det är skönt. Brukar drömma vidriga saker om döda kroppar, inte från jobbet men relaterat i plats och det är alltid mitt fel. Jag gör fel och människor dör. Som tur är har det inte hänt i verkligheten. Det är drömmar om kontroll och om rädslor som finns där hela tiden men som bara kommer fram när hjärnan är trött och får fritt spelrum. Den här gången har drömmarna handat om frost, på bilrutan, under naglarna. Sjuka, levande drömmar, men inte obehagliga.

Yes, mina nätter är gjorda och jag är ledig ända till lördag. Jobba har gått bra och jag känner mig lite mer bekväm igen. Har fått leka akutmedicin och det är ju alltid roligt. Om man inte är patient.

Idag har jag snabbsovit fyra timmar i hopp om att komma i fas med dygnet. Nu börjar jag komma i form och är hyfsat pigg. Klockan är 23 så än så länge går det inte så bra att vända dygnet rätt, men det kommer väl. Kvällen har spenderats med mor i stan. Tillsammans har vi avnjutit pizza och öl, snackat gränslöst med skit och avslutat med gin&tonic och godis hemma hos mor. Visade henne youtube och  har sedan dess blivit uppringd i supportärenden två gånger. Hon var lyrisk. Så mycket musik utan att behöva göra mer än att söka på det, och mer än så, roliga djur också. Själv är jag inte så mycket för katter som klättrar men är mor glad så är det bara att dricka upp och se nöjd ut!

En mycket trevlig kväll var det i alla fall!

I morgon kommer älsklingen äntligen hem. Jippi. Jag har längtat mig blå. Igår hade jag klämt fast ett drpp mellan huvudet och axeln medan jag fyllde droppslangen. Kommentaren från kollegorna var att de snart skulle ringa och beordra henne att komma hem om jag inte slutade gulla med droppen, mig hade det passat bra! Igår hörde hon i alla fall av sig, första gången sedan hon åkte. Jag satt och stack en stickrädd tös när fickan började vibrera. Blev ju tvungen att kika ner i fickan och såg hennes namn på skärmen. Irritationen över panikfördröjningen i stickningen försvann och efterlämnades av ett fånigt leende. Fjantigt? JAAAA, jag vet. Men en vecka är så, så lång tid.

Så var det lördagkväll. Här sitter jag och myser med datorn i knät. Dottern var uppe länge, för länge och det slutade med bråk, det brukar göra det. Det var ont lite här och där och jag var världens sämsta mamma som inte förstod vad man skulle göra åt ont i benet. Jag för min del var skapligt trött på hela historien och ville mest att hon skulle gå och lägga sig. Till sist föreslog jag att vi skulle besöka akuten, men det skulle ju inte göra någon nytta tyckte dottern. Vad ska de göra om inte Mamma kan? Tänk om fler hade den åsikten?!

Annars hade vi en toppenkväll. Såg på film och pratade, hon med huvudet i mitt knä. Imorgon är det pappadags. Hur hemskt som helst. Måste lämna dem imorgon då det återigen är dags för lite nattarbete. Wow, vad roligt! Just nu känns allt bara skapligt segt och mossigt. Jag känner mig gammal och ensam. Det är nog mest för att jag är trött och för att L är långt borta och okontaktbar men ändå. Träffade hundis idag när jag och barnen var på hemväg från en god vän. Han var väldigt glad att se mig, och jag honom. Hundvakt var självklart med och vi pratade en stund om ditten och datten, mycket om fikabröd och hundar. Vad mer finns det att prata om liksom?

Nu är dagen slut och jag ska sova. Ensam. Imorgon jobbar jag såhär dags och lika bra är det. Jag saknar henne intensivt och även om voven kommer hem imorgon så kommer det att vara bara han och jag ända till torsdag. Jävla jävla utomlands. Jävla jobb. Jävla många dagar tills jag får träffa mina barn igen. Jävla jävla!

Men god natt i alla fall!

Jag får väl medge att det kanske gick lite bättre än förväntat! Jag hade 96% på tentan idag och kan med stolthet styra och ställa i ett traumarum. Inte nog med det så har jag fått en triangelformad pin att ha på min pennmojäng på jobbet… så att alla ska veta. Här går Molly, en fullblodstraumasyster. Riktigt så är det givetvis inte men jag hoppas att jag kan sluta be om ursäkt för mig själv i samma utsträckning nu när jag har fått svart på vitt att jag faktiskt kan. Fixade både det skriftliga och det praktiska utan någon anmärkning. Det får vara gott nog.

Dottern är hos sin mormor idag och jag och sonen har tittat på film och ätit chips. Mycket, mycket mysigt. Han är en så genuint go kille. Nu handlar det väldigt mycket om Snöret. Det är han som är den lilla struliga och han som tar väldigt mycket tid. Dottern är underbar. Hon är så wow helt enkelt. Hon och jag brukar spendera kvällarna ihop när Snöret sover. Vi läser sagan om ringen och pratar. Hon är så smart och tänker så stora tankar. När Snöret väl blixtrar till så är det så underbart att man måste skrika ut det. Han utvecklas så mycket just nu. Det går så fort och så bra! Wow, underbara, älskade ungar!

Hon den där är saknad här. Jag satt i bilen idag och lyssnade på Magnus Carlsson, sångaren i weeping willows. Han sjunger att kärlek är som nikotin. Det håller jag med om. Både som kär och nikotinist. Jag älskar henne så djupt och så innerligt att det räcker för oss båda. Jag vet att det är besvarat, och det gör det ljuvligt, men det faktum att jag kan älska som jag älskar henne, det räcker nog så långt!

Magnus sjunger i och för sig ”du betyder allt för mig och jag är ingenting för dig, kärlek är som nikotin” men vad tusan. Dessutom måste tilläggas att mitt snus inte måste gilla mig tillbaka, för att jag är förtjust för oss båda i det fallet också!

Jag borde ha läst mer, jag borde ha läst tidigare, borde vara förberedd. Men icke! Nu sitter jag här och har trauma-quizat mig igenom slutet av energin. Okej, det gick bra, men ändå. Ansiktsfrakturer och övertryckspneumothoraxar står mig upp i halsen och det känns som att det kommer att gå åt skogen imorgon. Fuck! Jävla kurs. Hur eller hur så har jag lärt mig massor och kommer med lite tur att återvända till jobbet med lite mer självförtroende. Söndag natt till måndag är det dags igen och just nu så är jag inte så sugen på att någonsin komma tillbaka. Senaste arbetspasset var en mardröm och jag gick hem trött och ledsen. Helt utan självförtroende och med en känsla av att aldrig lära mig väsentligheterna. Kanske är det så, kanske inte. Jag vet ärligt talat inte och jag hoppas så innerligt att känslan försvinner snart. Med den blir allting så brutalt forcerat och att stå som ansvarig i en kritisk situation när man bara känner sig inkompetent och dum är, tja, dumt. Då gör man fel och fumlar och ingenting fungerar. Det var dagens jobbklagomål. Annars har dagen varit till belåtenhet. Det var som sagt bra kurs. Barnen har varit underbara! L är alltjämt bortrest men bara en vecka. Bara en liten vecka. Jag överlever, även om det är tyst när barnen sover. Nu ska jag slutplugga A-E och dra något gammalt över mig!

Tjipp! Jag borde lägga mig. Borde sova. Jag vet få människor som är så erbarmligt dåliga på att lägga sig i tid som jag. L har åkt bort och ska vara borta en vecka. Lägenheten är tom, inte ens hunden ligger här och funderar på när matte kommer hem. Barnen sover och vi har haft en skön kväll. Ljuvlig rent av. Lillsnöret, min lille strulputte har varit en ängel hela dagen. Tyvärr tvingade han sin mamma att outa på dagis i morse, roligare kan man ju ha det, men det förgyllde nog personalens dag ur något perspektiv i alla fall. L var nämligen tvungen att hämta på dagis idag och jag som barnets mor var ju tvungen att säga till personalen att det inte var jag som skulle hämta. Säger således: ”Och så kommer L och hämtar idag.” Personalen vänder sig till Snöret och säger ”Vem är L?” Bra att fråga honom eftersom han sällan pratar på begäran?! Jag småler och går mot dörren. Anser kanske att det är på mitt ansvar att Snöret känner den som hämtar. Men, när Snöret inte svarar på vem L är så ställer hon istället frågan till mig. Nu lite vasst: ”Är detta någon som Snöret känner?” ”Jaa, svarar jag, det är min sambo, så han känner henne väl” Sedan går jag och kvar står de. Den förvånade damen och det ickepratande barnet. Tar bilen därifrån och vet att det här gick lite för smidigt för att få bli enda kapitlet i sagan om mamman som skaffade flickvän. Men det är morgondagens problem.

I övrigt har dagen gått i traumats röda tecken. Jag har stockvänt och kontrollerat luftrörsförskjutningar hela dagen. Går kurs och examineras på fredag. Jippi. Men det är en rolig utbildning och den är grymt bra att ha. Hoppas att energin i morgon kväll räcker för att läsa till tentan, hoppas, för annars kommer det att gå åt skogen. Men det är en annan dags problem!

NU: God natt!

Jobbat två halvnätter, en kvar. Känslan av att leva i en låtsasvärld ökar och förstärks av att jag är ensam hemma. Sitter här med mitt morgonkaffe och funderar på hur natten var. Att komma upp efter att ha jobbat natt är väl mer eller mindre som en vanlig baksmälla. Skillnaden är väl bara att man får spendera sina bakfylledagar i soffan med en film. Den här dagen är breddfull med saker att göra och slutar precis där den började, med en halvnatt till. Nu är det sista och jag bävar lite för var jag ska vara inatt. Natten som gick var det blandad kompott, ibland massor och jättesvårt och ibland inte så farligt. Det var mycket att göra, helt enkelt. Men med lite otur hamnar man på ortopedlinjen istället, och det är stressande om något. Jag gillar inte ortopedi. Mest för att jag inte förstår vad jag ska där att göra. Jag tar in på ett rum och säger ”doktorn kommer, vill du ha panodil?” Sedan gäller det bara att i snabb takt forsla patienten till röntgen, vidare till väntrummet, titta efter rtg-svart, ta in på ett rum, gipsa eller inte gipsa och byta papret på britsen. Gaah! Medicin och kirurgi är en djungel av dropp och nålar, kontroller och parameterar. Det är roligt. Svårt ibland och stressande ibland, men roligt. Kontentan av detta flummiga inlägg är, förutom att jag borde ha sovit längre, att jag inte alls vill jobba inatt. Så det blir ju buskul!

På mitt jobb är jag öppen med hur jag lever mitt liv. Det är naturligt för mig. Jag är ganska pratsam och pratar ganska mycket om mig själv. Dessutom hatar (HATAR) jag när folk spekulerar och det blir en massa rykten istället. Nu jobbar jag på en arbetsplats där man hade kunna skvallra hela dagarna om man var intresserad av det. Inte det att det kryllar av tid. Vi har mycket att göra, men eftersom man jobbar skift och inte träffar alla speciellt ofta, så pratas det otroligt mycket mer om folk än med dem.

Så, jag är flata på jobbet. Öppen med att jag har flickvän, att vi bor ihop, att jag har barn och att jag har varit gift. Natten som gick jobbade jag med en väldigt fördomsfull kvinna i 55-årsåldern. Hon utalade sig nedsättade om precis alla folkgrupper som gick att hitta på jobbet just då. Till exempel kliver en asiatisk kvinna på väg hem in i fikarummet när vi ska börja jobba. Hon tittar på bullfatet och det ligger bara en bullkant kvar. Då skrattar hon och säger ”Jag är ju inte svensk, så jag tänker inte dela på den. Jag tar hela!” Min nya vän, den fördomsfulla lilla kvinnan, tyckte att det var upprörande. Hon tyckte att ska kollegan vara här får hon väl bli svensk! Och vadå ta hela bullen? Så gör man inte! Pah! Då blir det lite knepigt att vara flata och småbarnsmamma och arbetsledare. Hon vill inte jobba med knäppisar som jag. Det märktes helt klart i början av kvällen: hon vek med blicken, pratade förbi mig och ville att vi skulle dela upp oss och göra varsina saker. Framåt natten lättade det och vi kunde prata. Jag fick bevisa att jag var kompetent och inte speciellt korkad. Då kunde hon acceptera mig lite bättre. Sedan pratade hon om sin man och jag sa någonting om L. För att kolla läget. Tro det eller ej, men det verkade okej. Hon kunde ta det när jag fått bevisa mig som duglig på andra fronter.

Jag tror att det är så man gör. Så man får gnälliga kärringar att sluta vara så satans fördomsfulla. Nöjd och ganska stolt tycker jag att jag har dragit ett litet, litet strå till stacken!

Det var inte så bara det där med specialpedagogen. Sonen har problem och så enkelt är det. Jag har varit ledsen och jag har gråtit och tyckt så synd om honom men nu börjar jag landa lite. Som l säger så är han ju samma underbara lilla goskille, bara det att vi nu har en chans att hjälpa honom till ett bättre liv. Så, problemet då… Han leker inte speciellt, har svårt att förstå instruktioner och kan inte härma de andra barnen i leken vilket gör att han inte kan vara med och leka. Eftersom han är oförmögen att kopiera deras beteende lär han sig aldrig vitsen med att hålla på. Själv tror jag, efter att ha läst och läst att det rör sig om någon form av ADHD. Han är inte överaktiv, men har problem med att förstå sammanhang och vad som förväntas av honom. Går undan och hittar på bus istället för att försöka komma till rätta med vad det är man vill att han ska förstå eller göra. Det känns också som att det är lätt att koppla till sömnbristen och de splittrade nätterna. Trötta hjärnor tänker alltid dåligt och han är ju alltid trött…

Annars då? Jo, jobba, jobba, jobba… Som man kan säga när man jobbar 29 timmar i veckan. Det vore synd att klaga men nu har L precis gått till sitt jobb. Hon jobbar till 21.45, jag börjar 17.30, slutar 02. Sedan börjar hon 6.45 i morgon och då sover ju jag. Hon slutar 16 och gissa vad! Jag börjag igen 17.30 imorgon. Jippi!

Efter två vakna timmar tillsammans så kommer vi bara att se varandra sova de närmaste två dygnen. Men sånt är livet och vi är lediga och barnfria tillsammans hela helgen. Det blir hur fint som helst. Vi ska köpa tapeter till köket och sedan åka västerut. Fint helt enkelt.

Jag är kär och lycklig. Mitt lilla snöre kommer att få den hjälp han behöver och mitt kök kommer att bli vitt!