Den spelades på piano när jag gifte mig. Den var så passande. Det var en rolig dag. Men som tiden drar förbi så slutar en del saker bara vara roliga. En del saker har i och för sig aldrig varit roliga. ”Jag vill bara dööö” är helt klart en av dem. Suck vad förbannat jävla less jag är på det. Jävla border line-fjollande. Bara bestäm dig, hur svårt kan det vara?  Eller så är det som jag och skilsmässan. Jag vet ju att jag vill ha skilsmässan och jada jada, men det är för mycket papper och för mycket snacka, ringa banken, prata ekonomi, stålsätta sig, bära hundhuvudet och så vidare. Det är ju apjobbigt och blir alltså inte av. Jag förstår nog egentligen. Det är för mycket skuld. För mycket undrande om hur allt skulle bli och hur det skulle vara. Men ibland så är det som att det inte spelar någon roll. Jag blir så arg för att jag får bära det. Jag får höra om hur gärna man skulle göra slag i saken, hur gärna man vill dö och bara inte finnas. Och jag förstår smärtan, jag förstår vägen dit. Jag har varit i utkanterna och sniffat den bittra livsledan. Likväl så förstår jag inte att man bara kan fortsätta att tragla samma saker, år efter år.

Igår utspelade sig en konstig sak, mitt i ett jobbigt samtal: jag sa ifrån.

Barnens far: ”Men du förstår inte, jag mår så jävla dåligt!”

Jag: ”Men vadå? Det har du ju gjort sedan urminnes tider, vad är nytt?”

BF: ”Du har ingen aning om hur det är!”

J: ”Så nu ringer du för att lägga över alla de känslorna på mig istället, så att jag kan må dåligt?”

BF: ”Jag önskar att jag hade dött”

J: Jag tycker att du ska jobba lite på din impulskontroll istället.

Sådant är alltså livet i förorten. Ibland. Ingenting är nytt under solen. Alla floder rinner mot havet, men havet blir aldrig fullt. Var det inte så? Men gissa vad! Här är en flicka som inte tänker vara medberoende i den mörka, nedåtgående spiralen av psykisk ohälsa, en dag till! Detta hav är bräddfullt och tillsvidare stängt för extern problematik.

Annonser