Ikväll somnade Snöret i sin egen säng för tredje kvällen i rad. Tre dagar har förflutit som har varit bra. I och för sig hade vi två små rymningar idag. En där jag blev riktigt orolig, men där Snöret kom hemstrosande efter en kvart. Det är otäckt och det måste sluta. Men annars har det fasen varit bra. Frustrationsperioderna krymper, han är kontaktbar och fungerar så gott som hela tiden. Han kräver kanske lite mer än ett ”normalt” barn, men inte orimligt mycket. Idag har han till och med varit själv på sitt rum en lång stund och bara lekt. Ljuvligt. Det är så fantastiskt skönt att vara en människa med barn och inte med en barnliksnande utväxt på kroppen. Första en och en halv veckan här har han varit på mig, bokstavligt talat, från det att han vaknat tills dess att han somnat.

Idag var vi och käkade lunch i stan med kompisar. Snöret började vilda för han ville till parken och äta glass. Han var frustrerad för att han fått skäll när han försvann, sur för att hans t-shirt blivit blöt av regn och undrande om glassen. Jag tog mod till mig (ja, för mig är det en stor grej) och  bad L ta honom. L hade honom i knät hela lunchen och hon är fantastisk. En naturbegåvning när det kommer till barn. Helt enkelt. Snöret var arg en lång stund och accepterade sedan och började äta av hennes mat.

Ibland är det så ljuvligt att inte vara ensamförälder. Jag vill inte dela. Inte lägga över det på henne. Jag vill inte behöva be henne om hjälp. Men när jag gör det, eller när hon bara finns där och tar det, eller möter mig med blicken och bekräftar frustrationen och sorgen, då är det underbart. Ingen människa är en ö, inte ens jag. Jag älskar att ha henne vid min sida. Älskar henne. Älskar, älskar barndagar då man inte gråter i soffan utan faktiskt orkar skriva!

L är iväg och hunddejtar. Med öl. Kul för henne. Skönt att vara ensam en stund. Förra veckan, innan hon kom hem, så var det barn tills jag kände mig helt självdöd. Nu är det kvalitetstid. Nice.

Helgen kommer kanske, eventuellt, att innehålla bror och far. Det är inte det enklaste. Jag hatar min pappa. Han är galen och jag tycker inte om honom. Varken han eller min bror gillar barn. Snöret är 300% barn på en gång. Jag tycker att det suger ofta, men han är min son. Mitt kött och blod och jag älskar honom bortom allt. Att få honom och resten av mitt liv kritiserat är det värsta jag vet. Resten kan jag ta, jag är van, men inte kritik mot min lilla älskling. Bara jag, och L, får säga att det är tungt och att Snöret går på ens nerver. Ingen som inte lever med honom. Som inte får puss och kram som gör allt bra. Men det kanske inte blir någon resa till Mordor, det beror på bror. Det lär märkas…

Annonser