Japp. Ångest. Jävla mordor, jävla far. Jävla, jävla skräcködlan. Jävla minisnusar och jävla uteblivna kickeffekt. Jag kan inte förstå nikotinreceptorerna över huvud taget. Klockan är snart 23 och jag borde fan sova. Jag ska sova med Snöret i en obekväm bäddsoffa imorgon. Fan, jag vill inte, jag bara verkligen vill inte. Vill inte veta hur misslyckad jag är. Jag vill inte höra att det är min underbara dotters fel att min son är som han är. Jag vill inte vara sämst. På allt. Igen. Och igen. Jag vill inte.

Vännen A påtalar att Mordor inte kan vara mycket värre än min mor ibland. Det är sant. Men i Mordor sitter man fast. Man är tyst så länge man kan, sedan försvarar man sig så länge man kan och efter det gråter man. När man gjort det så säger far ”men älskade Molly”. Då svarar man med att skrika ”Du har aldrig älskat mig. Det enda du har gjort är att svika mig!” Sedan bara ångest och mörker och barn som ligger alldeles för nära i den trånga sängen. Tystnaden, ångesten, misslyckandet. Sedan åka hem. Gråta tyst i bilen så att inte barnen märker. Andas. Bara andas in genom näsan och sakta blåsa ut luften genom munnen.

En snus till. Och Nina Ramsbys underbara, trötta röst. Och kanske en cigg på balkongen. Jag funderade på vin, men valde apelsinsaft. Fuck.

Lika bra att försöka sova. Lägga sig tidigt och låtsas som att det är en tidpunkt då man kan sova. Jävla världen, jävla piss-mordor. Jävla, jävla…

Annonser