Jag pratar med min mor i telefon. Hon ringer för att säga att lillebror kommer direkt till henne och att det blir så sent att det inte är någon vits att jag och barnen kommer. Läggdags och så vidare. Jag förklarar att hon inte behöver hitta på ursäkter, hon har redan sagt att vi inte är välkomna. Hon säger att det är fel, vi är alltid välkomna, men det skulle bli så sent. Jag säger att hon ju sa för flera dagar sedan att hon inte ville att vi skulle komma. Då vänder hon och ifrågasätter varför inte hon kan få träffa sin son själv, bara en liten stund. Varför förnekar jag henne detta? Jag funderar på att säga att jag och min bror har bestämt att ses och att det är en ren ynnest att hon fått veta att han kommer till stan. Men det säger jag inte. Jag säger att hon har klargjort sin ståndpunkt och det enda jag vill är att påpeka att inga lögner godtas i efterhand.

Så övergår jag till att tala om för henne att om jag sagt till henne att min son blir hyperaktiv av godis så är det dumt, eller åtminstonne inte så bra att han kommer hem från henne med över ett havt kilo godis som han sedan kan vakna mitt i natten och vilja ha. Hon säger att hon och Snöret var överens om att den stora påsen geléhallon var till mig och inte till honom. Jamen, vakna! Jag förklarar att väldigt få fyraåringar klarar av att se en stor godispåse som inte sin. Om man för ett ögonblick ponerar att min lilla son faktiskt inte är som alla andra fyraåringar så blir det nog inte lättare för honom att förstå att det inte är till honom och att han inte får äta upp det godiset. Jaha, då köper jag väl inte godis mer då, säger mor. Bra, säger jag. Så lägger hon på.

Är det jag? Är jag konfliktkåt och dum? Otacksam? Kanske är det inte mina föräldrar, inte mina barns far? Kanske är det bara jag?

Hur eller hur så vill jag att de alla drar dit pepparn växer. Jag vill inte se dem, inte höra talas om dem. Kan inte jag bara få vara i fred en stund? Om det är jag, jag säger inte att det inte är det, så lämna mig för i helvete i fred. Låt mig vara knäpp och dum och alldeles omöjlig. Bara jag får vara det i lugn och ro!

Annonser