Vi spenderar tid med att se på möbler. Soffor och matbord. Vi provsitter stolar. Orsaken är att det måste bytas ut. Jag gillar inte att byta grejer helt i onödan, men nu är det nödvändigt. Nu går vi plötsligt från mina-dina saker till våra. Det käns stort. Jäkligt stort. Jag hade inte trott att det skulle göra det, men det komplicerar allt på ett bra sätt. Man växer ihop. Vi väljer att vara tillsammans. Dag för dag, nu även med matbord.

I övrigt så är jag på väg till mitt jobb. Jag har ett totalt bipolärt förhållande till mitt jobb. Ibland är det så tråkigt att jag bara vill gråta och ibland är det verkligen mani-roligt. Det är lite jobbigt. Samtidigt som jag behöver de maniska perioderna för att övertala mig själv att gå upp under tristessperioderna, så ska allt vara så jäkla roligt då. Då är jag, till skillnad från annars, mån om att vara kompis med folk, att verka glad och trevlig och att faktiskt prata med mina kollegor. Naturligtvis är den stora frågan varför jag växlar så drastiskt. Har det verkligen med jobbet att göra, eller är det jag? Måste man ta ut alla sina känslor på jobbet? Just nu är det i alla fall en manisk period. Jag älskar mitt jobb. Om tio minuter ska jag gå dit och det bor en liten fjäril i min mage!

I stort måste jag säga att jag älskar mitt liv. Jag lever med en kvinna jag älskar av hela mitt hjärta och jag har ett jobb som ger mig fjärilar i magen. Barnen har det bra på landet och deras far har slarvat bort sin mobil, så han kan inte ringa. Jag älskar avståndet, älskar att mina barn får njuta sommarlov på landet.

Idag är jag en lycklig kvinna.

Annonser