Jag gör ingenting. Det är så enkelt. Jag har slappat i tre timmar och ännu har inget kaffe kommit flygande emot mig. Jag borde… Eller njae. Jag skiter i det. Jag ska ju fan jobba. Nojar lite för att natten ska bli lång. Nojar för att Häxan ska vara kordinator och göra mitt liv till ett helvete i 11½ timme. Det vore ju inte så bra, för att underdriva en smula. Häxan är en vidrig kvinna. Hon är en liten, arg kvinna med alldeles för liten kuk. Jag önskar att hon får gå i pension snart. Det skulle ur en utilitaristisk synvinken vara perfekt. Men hon vägrar. En del är sånna. När jag blir 66 kommer jag kanske också att vara en bitter kärring som smeker småpojkar över jobblusen och hatar alla yngre kvinnor. Tills dess kommer jag att se ner på henne. Punkt!

Jag vaknade med en känsla av panik imorse. Det kändes som att sommaren snart skulle vara slut. Sedan dess har jag hållit mig inne. Typ hela tiden. Jag var med L. när hon och den lilla hunden skulle valla. Då satt jag på en sten och läste bloggar på mobilen. Som att det skulle rädda någon sommar. Vad är det jag vill? Jag vill frysa (fel ord) tiden och bara vara här. Vänja mig vid att vara sambo. Ibland träffa min sambo. Vara just nu, när jag inte hunnit börja sakna barnen, inte hunnit tröttna på jobbet, inte börjat vela om utbildningen på riktigt. Bara vara. Jobba, snacka, sova, vara.

Men nu är det inte så. Allt snurrar på och mitten av sommaren är passerad. Nu är bara just nu och redan efter att tanken är tänkt är nuet förbytt. Våren var jobbig, hösten blir jobbig. Det vet jag. Nu är tiden att vila. Att samla kraft. Bygga. Och så vill man bara gråta. Varför?

Annonser