Jag står och ser min hustru falla. Jag håller hennes hand och vet att det inte räcker. Håller om henne och önskar att mina armar skulle skyla världen för henne. Att jag skulle ge henne en plats att vila. Och så bara går det inte. Hon måste falla. Hon måste slå sig. Det finns ingen annan väg att förlora någon man älskar. Jag har gjort resan, fått t-shirten och det suger. Suger.

Vi har varit i lund, hon Stinan. Det var bra och det var så skönt att inte gå hemma och vänta på att det skulle bli måndag. Hundarna har badat i havet och njutit av det varma vattnet. Fångat tång och rullat sig i sanden. Själv har jag behållit skorna på. Det kändes bäst så. Ibland får man gå på känslan helt enkelt. Under den långa bilresan hem var jag irriterad och ledsen. Det är så svårt. L förlorar någon hon känt hela sitt vuxna liv och mer därtill. Jag förlorar en bonushund. Det är svårt. Jag vet inte varför jag inte bara kan ta ett steg bakåt och bara trösta. Suck.

Imorgon jobbar jag morgon och jag borde verkligen gå och lägga mig. Jag vill inte det. Vill faktiskt ingenting. Bara inte vara. Eller vara någon annan gång. Eller något annat dumt. Bara inte här och nu. Det är tungt och jag kan inte laga. Helt enkelt. Jag har testat nikotin som ju nästan alltid funkar klanderfritt mot alla problem, men det går inte. Kaffe är för sent att dricka och jag borde ju verkligen sova. Borde hitta någonting att säga. Någonting att göra. Men jag vet fan inte hur eller vad. Skulle jag vara gud hade situationen varit en annan, men känslan av ogudaktighet består. I väntan på mirakel blir det Thåström. Videon till trots är det bland det bästa som bjuds…

Annonser