För tio år sedan åt jag också fruskost. Då i en etta i vasastan, Daniels tjejs etta. Efter det gick jag ut, tände en cigg och cyklade mot vad jag trodde var universitetet. Det var fel och jag kom fram i sista stund för att vara med på mitt första upprop. Jag hade svarta kläder och långt, rött hår. På den tiden hade jag alltid kängor och jag tror att det var varmt.

Nu sitter jag i min förort. Barnen är i skolan och på dagis. Kaffet smakar onekligen bättre nu. Kläderna är fortfarande svarta, men det var länge sedan håret var rött. Länge sedan mina doc´s gick en sorgesam källartillvaro till mötes. Nu växlar jag mellan converse och ecco (så medelklass!). Jag röker inte längre. Men jag snusar. Jag är fortfarande hon som inte hade kollat var universitetet låg innan skolan började, hon finns där. Men samtidigt var hon någon annan. Hon var en flicka med öppna sår och en osäkerhet som tillät henne att alltid vara hård. Jag är fortfarande hård, men på ett annat sätt. Jag ställer inte samma krav på omvärlden och verkligen inte på mig själv. Osäkerheten rör andra saker. Barnuppfostran, karriär, möbelköp. Inte fester och vänner och hur rödvin egentligen är tänkt att smaka. För att inte tala om att köpa cigaretter. Ska man ha franska och erkänna sig pretto, men bli tvungen att leva upp till det, eller ska man bara köra Marlboro och erkänna sig ”vanlig”? Den banala definitionsångesten känns ibland som ett varmt minne. Jag tror att det är en efterhandskänsla.

När jag flyttade hit skulle allt vara så rödvinspretto. Nu är allting fragmenterat. Det är småbarn och villor. Konsultjobb och prat om gamla tider.

Själv tar jag ett steg tillbaka. Tio år senare börjar jag plugga igen. Jag är påväg till mitt upprop. Jag har inte sökt tjänstledigt och vet inte om jag tänker göra det. Så jag vet inte om jag egentligen tänker börja plugga nu. Eller börja ska jag. Nu vet jag var universitetet ligger. Jag vet hur man gör. En del dagar vet jag till och med vem jag är!

Annonser