Min hustru kommer snart. Det är märkliga minuter. Den där känslan av att någonting kommer att hända, snart. Ovissheten i när. Hon smsar att det är lugnt på avdelningen, men det säger nästan ingenting. Det är alltid någonting kvar. Antibiotika, blod, kiss i sängen. Alltid är det någonting. Men hon kommer. Snart. En cykel bromsar utanför och det kanske är hon. Nog inte.

Kvällen har varit över förväntan och jag är utvilad. Det har gått mer än halvtid av barnveckan och det fungerar. Det är en ljuvlig känsla. Allting flyter, som i ett stilla rus. Sällan har livet varit så lugnt. Som en liten jolle på ett lugnt hav. Men inte vindstilla. Det är inte tråkigt, bara inte oroligt. Som att pusslet har fått sin ram och man vet vad som gäller. Som vanligt är det nog en illusion, men så må det vara. Jag är nöjd. Någonstans i bakhuvudet skrålar Winnerbäck en halvtaskig låt om att alltning är nästan perfekt. Så är det. Snälla låt den känslan stanna, åtminstonne över natten. Låt Snöret sova, låt morgonen komma. Låt mig slippa vakna innan klockan ringer. Sedan är det en helt ny dag.

Annonser