Låten är Demians, tankarna går till myokardiopati, yrkesskada.

Dottern smäller igen dörren till sitt rum med orden : ”du är löjlig, patetisk och dum och du hatar mig”. Jag vet inte hur man gör. Vännen As underbara närkingska ringer i bakhuvudet ”hur göör man?”. Jag är så trött och så less och jag har dragit in fredagsgodis och kompislek och tagit godiset från förra veckan. Och ibland bara hatar jag att ha barn. Det är så svårt. Och när jag försöker hindra dottern från att slå Snöret så skriker hon (och dörren är naturligtvis öppen, precis som föntret: ”du stryper mig, aj, aj, du slår mig” fast det gör jag inte. Jag försöker bara skydda Snöret, för han står där med halvöppen mun och har redan glömt bort att han har varit på hennes rum. Det var ju så det började, naturligtvis.

Och hjärtat blir utarbetat och växer och pumpar ännu mindre effektivt. Det liksom blir så. Man vill visa kärlek och någon slags jävla empati med att man blir arg för att gratispappret från plantaget har gått sönder, men den infinner sig inte. Istället blir jag arg. Så vansinnigt arg över att hon bara inte fattar. Att det ska vara så jävla svårt att förstå att det finns så mycket  inslagspapper i världen att det bara är onödigt att spotta sin lillebror i ansiktet för att han har rivit sönder det man hade. Jag tycker att den här barnveckan ska vara slut. Nyss!

Annonser