Jag sköljer ner min antibiotika med mitt morgonkaffe. Jag är sjuksköterska, jag får göra så! Idag är en hatadag och jag hatar hela världen. Hela, jag lovar. Snöret fokuserade på mitt icke-bröst när han slog mig för att han inte fick saft till frukosten. Det gjorde töntigt ont. Jag ville ge honom en omedelbar retroaktiv abort idag också, men jag avstod. Vi var redan på dagis och jag stängde grinden bakom mig och vinkade hej då. Dottern fortsatte vara arg, väl hon vaknade. Den lilla hunden ville bli överkörd av en cykel och jag kände mig ungefär på samma nivå. Det är så helvetes jävla tungt att vara ensamförälder ibland och jag hat-hat-hatar det. Hustrun konstaterade att hon var glad att hon hade sluppit gårdagens bråk. Så, så glad. Jag vände mig om i sängen och saknade att inte vara två. Att inte kunna bolla. Att inte vara ett team. Det är inte hennes fel. Det är mitt. Det är jag som har separerat. Det är som det är. Men som det är är tungt. Jätte, jättetungt ibland. Känslan av att aldrig ha tillräckligt med uppmärksamhet, närvaro, tid, händer, matlagningsfantasi. Att tiden med barnen i alldeles för hög utsträckning går ut på att önska att det var dags för dem att åka till sin pappa.

Jag har sovit typ nio timmar i natt och sitter och smågråter som efter en fyratimmarsnatt. Sug!

Jag tror att jag ska strunta i att plugga. Jag vet inte hur jag skulle få ihop det med tider och energi och allt det andra. Känner mig lite korkad som bara inte fattar sånna saker tidigare.

Annonser