Jag har försökt fånga känslan i text, men den glider mellan fingrarna. Rakt in i bröstkorgen, mot hjärtspetsen. Allt är bara så, så… jag vet inte. Dåligt är ett ord, men ingenting har hänt. Jag tror inte att jag ska plugga, det är kanske något, eller inte. Kanske är det fortfarande jättebråket från igår som spökar? Kanske är det utsattheten och ensamheten som ensamförälder? Jag vet inte. Det suger, det vet jag säkert. Jag är arg och ledsen och vill bara inte. Så enkelt är det. Barnen har varit jättebra idag. Imorse var det kaosigt, men sedan har de varit små änglar. Inga problem. Men känslan av en vass skärva som gnider mot min hjärtspets, den finns kvar.

Annonser