Vi pratar inte längre. Det gick inte. Jag orkade inte. Han är för sjuk och jag är för skör. Och hur jag än önskar att jag kunde lämna allt bakom mig så pågår det fortfarande. Oavslutligt. Så jag ringer och jag säger att jag glömt hämta barnens saker. Jag hör att det är en dålig dag, men det spelar ingen roll. Det finns bara dåliga dagar. Hur det kommer sig att det absolut sämsta (sämstaste?) kan bli sämre hela tiden, det vet inte jag. Jag kan inte direkt säga att det bryr mig. Inte roar det mig heller.

Men jag frågar hur det är och det är så dåligt. Jag vet inte varför jag frågar. Kanske är det hoppet om att ha fel. Hoppet om förändring, om att allting blir bättre. Men så är det med mig han pratar. Kanske är det bara det som gör det dåligt. Kanske ska jag bara fortsätta veta att jag har förstört hans liv.

Jag ber att han ska ge mig en fotölj som står kvar, och en skrivbordsstol. Jag säger att han ska ha det så bra det går. Han lägger inte på. Jag kör rondell och vill avsluta och jag vill verkligen inte prata om psykiatrin, allternativa behandlingar eller självmord. Jag ska hämta barnens blå kasse och vara nöjd. Jag vill inte bry mig mer. Men så är det barnen. Det bindande magiska kontraktet. Barnens bästa går alltid före. Det måste det få göra. Han måste leva och hans levande måste vara ett liv, annars går det inte. Så jag säger det igen. Ha det så bra det går och så hörs vi om det är någonting. Jag kopierar mitt professionella jag i ton och distans. Han är tyst och jag säger hej då. Smäller ihop telefonen och sätter på bilstereon.

Och så fortsätter det. Jag är rädd att jag öppnade dörren igen. Att min fråga om hur det är föranledde nya ångestsamtal. En ny ursäkt att använda mig som slagpåse och terapeut. Jag har bestämt mig för att bygga ett liv utan honom. Han har bestämt dig för att inte ha något liv och att låta mig veta det.

Ibland saknar jag honom. Han var min bästa vän. Den bästa vän någon någonsin haft. Men det var så länge sedan. Jag älskar honom. För vänner älskar man i vått och tort. Även om man gör misstaget att gifta sig med dem. Jag saknar det vi pratade om. Jag saknar kaffet vi drack. Jag sörjer den han är och det vi blev. Jag önskar att jag kunde avlägsna hans existens ur mitt liv. Det är kanske så det är. Man önskar bort. I brist på att kunna välja bort.

Nu hämtar jag mina grejer. I samband med att vi flyttar om en månad så hämtar jag det jag vill ha ur vårt hus. Det är inte mycket. Bara det som gör mig bitter av att lämna. Efter det är det skilsmässopapper. Jag ska, jag vill. En vacker dag kommer jag att orka be honom skriva på. Men jag vet hur det kommer att vara. Jag kommer inte att flacka med blicken och han kommer att påstå att hans liv är mer över än någonsin. Och jag kommer att stänga av. Och det kommer inte att spela någon roll vad han säger. Hur ont han säger att det gör. När jag stänger av gör jag det på riktigt. Det är det näst sista steget i att komma så långt bort från honom som jag någonsin kommer.

Vilket år som helst nu kommer jag att orka!

Annonser