Kollegan läser en bok om att dejta. Det är en vämjelig bok, uppbyggd i punktform, om hur man blir en perfekt, om än olycklig fru. Du ska göra så att du alltid behagar mannen nog för att han ska vilja ha dig. Du ska vara lagom. Lagom spännande och lagom oskuldsfull. Det är 1950 och du går under om du inte blir gift. Jag frågar kollegan om boken och hon säger att det är så bra att få tips. Man vill ju ha en bra kille och då gäller det att verka bra.

Vem fan vill inte vara bra? Vem har inte mindervärdighetskänslor? Det är en del av livet, som så mycket annat. Jag delar hennes önskan om att vara bra nog. Jag funderar ofta över det och känner mig alldeles för ofta undermålig. Jag tittar frågande på min älskade och undrar vad hon kan se i mig. Vad som kan få någon som är så fantastisk att falla för mig. Och att inte bara falla utan att faktiskt finnas kvar. Att stå vid min sida när världen rasar runt omkring. Jag önskar att det vore lättare att se vad som får henne att välja. Men där slutar väl våra likheter, mina och kollegans. Hon kan tänka sig att verka som någon annan. Någon som har legat med max fem killar. Det är ett av de första tips som ges: Ge aldrig sken av att du har legat med mer än fem killar. Jag undrar varför jag duger, hon medger att hon inte duger och vill ändra det. Kanske är det samma sak. Jag vet inte. Kanske sätter jag mig på en onödigt hög ponny när jag säger att jag är bättre än hon.

Vägarna till självförtroende är oändligt krokiga. Jag vet att jag inte kommer att förändras, så jag struntar i att göra det. Jag är inte heller intresserad av att verka speciellt bra. Det skulle höja mina krav på mig själv alldeles för mycket. Jag underpresterar. Kroniskt. Jag förenklar mitt språk när jag skriver för att slippa tala om att jag inte kan stava. Bättre att verka dum än att undanröja alla tvivel. Jag struntar konsekvent i att använda min bröstprotes. Inte för att jag vill gnugga in att jag faktiskt bara har ett bröst, eller ”bröst” som rekonstrutionskliniken väljer att kalla det, utan för att jag inte vill verka som att jag bryr mig. Bryr jag mig? Jag har faktiskt ingen aning längre. Mitt skrivna språk är så demolerat av min rädsla för stavfel och mitt utseende så präglat av rädslan för att verka som att jag bryr mig, att jag inte längre vet hur det skulle vara om det inte vore för det. Min syn på min hustrus känslor för mig är så präglade av vetskapen att jag aldrig skulle välja mig. Jag skulle välja någon som hon.

Så kanske får jag se slaget som förlorat. Jag är inte bättre än kollegan och kanske hittar hon den perfekta mannen genom att verka som någon annan. Blir hon någon annan kanske hon blir som jag?

Annonser