Min mor ringde och väckte mig i morse. Det gjorde starten dålig. Inte just för att det var min mor utan för att hon ringde 7.30. Jag börjar jobba 7.45 och min klocka var helt klart ställd på 6.05. Det är inget fel på min klocka. Jag stängde av den och skulle bara vila två sekunder till. Tio över åtta kommer jag inrusande på jobbet. Mottagningen var tom förutom någon fyllerist som fick frukost före hemgång. Ingen skada var skedd. Likväl sabbar det dagen. Jag var arg och trött och förvirrad och fick stå ut med koffeinfattigt automatkaffe hela dagen. Läkaren jag jobbade med hade ingen koll och jag fick en ny underläkare som skulle gå med mig för att se vad en sjuksköterska gör på jobbet. Jippi!

Min pedagogiska ådra är, om inte underutvecklad, obefintlig. Jag vet aldrig riktigt hur jag ska förklara vad jag gör. Först förklarade jag hur ekg-aparaten fungerade. Hon verkade inte riktigt uppskatta min pedagogik och jag fick revidera mitt upplägg. Tyvärr fanns det ingenting att substitutionera överpedagogiken med, så jag övergick till att muttra för mig själv. Lite halvhögt så att hon hörde att jag var irriterad på jourhavande läkare, men för kryptiskt för att det egentligen kan ha framgått vad som gjorde mig sur. ”Jag blir så förbannad, TVÅ milliliter voltaren!” kastar jag ur mig vid läkemedelsskåpet och då börjar hon se rädd ut. Hon undrar vad som är fel med ordinationen och jag försöker förklara det irriterande i en ordination som kan upprepas tre gånger. Istället för att påpeka hur effektivt det är med patienter som blir smärtfria första gången man sticker dem, framstår jag genast (min tolkning) som ganska lat. Bättre att inte säga någonting. Efter ytterligare en timme frågar hon om det är någonting ytterligare som kan göras för att inte irritera sjuksköterskor. Jag ler sardoniskt.” Det finns tusen saker som irriterar sjuksköterskor, vi kan ta dem efterhand. Men fråga om du är osäker. Och ring narkosen innan du har dödat patienten” svarar jag.

Att komma till akuten är en mardröm för många underläkare. Det är synd, för det hade varit så mycket lättare om det inte var så. Om inte stället skulle krylla av folk som jag. Om man fick vara osäker och vägra medge det och om man inte skulle bli tvungen att äta upp varenda jävla misstag man gör. Men samtidigt, på tv, där man får göra misstag, där de säger att alla läkare måste göra fatala missar för att bli bra, där är det faktiskt statister i sängarna.

Hur eller hur så blev det sakta bättre. Nu är klockan tio och jag tror att barnen sover. En lång dags färd mot natt. Imorgon ska jag börja snäppet tidigare och jag ska vara snäll och rar. Jag ska inte titta menande över glasögonen. Inte gå till överläkare för att ifrågasätta ordinationer. Jag ska dricka mitt kaffe, lämna barn på dagis, ha en slapp fredagförmiddag innan remisspatienterna rullar in vid elva och vara snäll. Snällare…

Annonser