Snörets utredning är i full gång. Det läkarundersöks och skickas röntgenremisser. Tre tusen frågor ska besvaras, skriftligt och muntligt. Det känns som att jag får mitt liv, våra liv, synade innifrån och ut. Det finns ingen kritik, inga råd, bara en genomgående undersökning. Det är absurt. Snöret betraktas på dagis och när han leker. Han får svara på frågor och får leka med föräldrar i utredarnas närvaro. Imorgon och på onsdag blir det logopeden. Som alltid nojar jag om hur Snöret ska vara, att han ska vara sitt bättre jag, inte den lilla arga pojken som kastar saker. Samtidigt så är vi ju inte där för att han ska verka snäll. Eller väluppfostrad. En bakants dotter anföll den utredande läkaren med en penna. Så gör inte Snöret. Inte ens en riktigt dålig dag. Så det är väl bara att gå dit.

Upprepa för mig själv att jag inte har gjort någonting fel. Att det inte är jag som har givit honom hans problem. Det är svårt. Mycket svårt faktiskt. Som en omvänd skönhetstävling. Man paraderar sitt lilla barn och någon ska säga vad som är dåligt och ge en diagnos. Och så ska man inte ta åt sig. Inte känna att man har gjort fel. Jag har gått igenom varenda huvudvärkstablett jag åt när jag var gravid, missad folsyra, missade järntabletter. Varje ihågkommen stund med Snöret har processats och analyserats, vad har jag gjort fel? Men jag vet det, eller försöker lära mig, jag har inte gjort fel. Det blev som det blev. Helt utan att jag gjorde någonting.

Samtidigt som det är en lättnad att stå utan den formella skulden, så är det så svårt. Så löjligt omöjligt att laga. Man jobbar på att bemöta och att handleda. Vara bra nog. Inte ens bra nog är lätt. Imorgon är barnveckan slut. Jag ska lämna på dagis efter logopeden. Sedan ska jag tänka på någonting annat. Glömma att jag har barn och bara vara. Jobbar och vara. Dra till göteborg och slappa.

Men ikväll är det som det är. Jag är ledsen. Ledsen för lilla Snöret. Det är så svårt. Som om jag inte sagt det förut. Han är inte som andra barn, han leker inte, han vill inte. Han har inte nyfikenhet eller uppfinningsrikedom som ett vanligt barn. Ibland tror jag att han är lagad. Att det var en dröm. Att allt har gått över. Men så kommer jag till dagis och ser honom på andra sidan gården från de andra barnen. Det svider till varje gång sanningen uppenbarar sig. Han kommer aldrig att bli som alla andra. Jag säger ofta att det enda jag önskar är att han ska få ett socialt liv. Att han inte ska bli ensam, men det verkar svårt. När han träffar barn ute ställer han sig och tittar på dem. Han säger ingenting utan bara tittar. Blir nervös och springer vidare. Som om han vill men faktiskt inte kan. Och mamman blir så rädd och så ledsen. Måste det vara så svårt?

Annonser