Och jag panikgråter ett par dagar. Jag ljuger i varje ansiktsuttryck för att få komma hem och fortsätta gråta. Insikten och instängdheten i Snörets problem slår mig som ett subduralhematom, varje gång jag på allvar förstår. Underbara L har hållit om mig och sagt att det är bra. Att krisen måste komma. Och jag har gråtit vidare. Hållit masken tills hon har gått ut genom dörren, men inte lyckats sluta gråta när hon kommit hem igen. Men nu glömmer jag äntligen igen. Nu blir det en teoretisk sanning som jag kan hålla full distans till. Inga känslor ligger kvar. Bara ett minne av en sorg. Kanske är det därför jag blir så ledsen, för att det är enda gången det på riktigt är på riktigt. Nu säger jag att min son nog har en utvecklingsstörning, men jag vet inte om jag tror det. Jag vet att jag inte känner det. Det är en sanning, men den är knappast min.

Igår hade jag en så jävla bra dag. Uräkta språket men det var faktiskt det. Jag jobbade mina nio timmar och hade massor av patienter, hela tiden. Men allting blev gjort. Det var så himla bra flyt och jag bara gled. Som om jag inte kunde göra fel. Jag bommade två nålar och det sänker min statistik, tyvärr, men annars. Ibland är det lätt att vara bra och roligt. Snart ska jag jobba igen. Jag hade tänkt cykla, för jag har ju en ny cykel…. men det är inte så lätt. Istället sitter jag här och leker med bloggen.

På mitt jobb, som ju naturligtvis är i landstingsregi, planeras massor av neddragningar. Vi kommer att få gå upp i tid och behålla samma mängd helger, det vill säga varannan helg. Det är massor. L kommer inte att gå upp i tid, men får fler helgpass. Jag är förstummad. I nuläget vet jag inte alls hur det blir. Ingen av oss är väl riktigt redo att offra allt för ett korkat landsting. Betala för att man vägrar prioritera. Men vad skulle man göra istället? Problemet är ju att jag trivs på akuten. Eller, det är väl bra. Men ändå. Jag önskar att jag kunde slå näven i bordet och bara säga nej! Nu går jag, skyll er själva. Men jag vill ju vara kvar. L har åtminstonne idéer om vad hon vill göra istället, även om det är en bit dit.

Nej, nu måste jag faktiskt bege mig till mitt jobb. Var sak har sin tid, blogga har sin tid och jobba har sin.

Annonser