Det är morgon i slutet av september. Jag dricker kaffe och min smörgås är äntligen slut. Jag vet vad jag kommer att göra under dagen, och det är bra. Förutsägbarhet har alltid varit ångestladdat för mig. Ett signum för tristess. Men jag kommer att gå till jobbet och jag kommer att ta 17 ekg:n, jag kommer att sätta tio nålar och säga ”Hej, Molly heter jag och är sjuksköterska” så många gånger att det ekar i mitt huvud i eftermiddag. Ingenting underbart kommer att hända. Men här kommer det fina. Det är okej. Jag accepterar att måndagen den 28 september blir en tråkig dag. Jag landar och trivs.

Jag tror att det är första gången, kanske nångonsin, som jag har det lugnet. Det verkar kanske absurt, kanske är det absurt. Men det har alltid behövts en extern storm för att jag ska hitta ett lugn i mig själv. Alltid.

Jag står mitt i livet. Jag har ett fast jobb och nästa vecka blir det radhus och trädgård. Ju mer jag kommer in i mitt jobb desto mer behövs för att adrenalinet ska komma. Periodvis är det svårt. Jag lider som sagt av förutsägbarhet och det blir tristess per automatik. Men så är där bara lugn. Jag bara trivs.

Plötsligt säger jag saker jag tydligen aldrig sagt förut. Vi pratar hemma, på allvar. Jag pratar. Jag säger saker som jag aldrig trodde att jag kunde få ut ur min mun. Det som suttit limmat mot gommen som en svampinfektion är plötsligt sagt. Det är inte alltid så lätt. De små neuroserna blir de största genom sin ofelbara fånighet. Men jag säger det. Jag tror mig se en frustration hos L över att det ska vara så svårt, men det gör ingen skillnad. Det är svårt. Jag är inte enkel och i villfarelsen att jag skulle vara det gör jag mig illa. Som vanligt fascineras jag av att hon faktiskt står ut med mig. Inte bara den jag ville vara utan den neurotiska, korkade människan under fasaden också.

Annonser