Och så ringer min telefon. Det är L som råkar ringa och jag hör henne prata, långt borta. Hon är på möte och pratar med sina kollegor. Ljudet av hennes röst, som inte alls är ämnad för mig, gör mig varm. Det är den andra rösten, lite högre, lite vassare. Nästan nervös, men dödligt avslapnad. Det är bara hon som kan. Bara hon som får mig att lyssna kvar en sekund extra för att höra det mjuka och det vassa blandas. Ibland, men ganska sällan kommer jag till hennes jobb. Jag ser henne innan hon ser mig. Och jag ser henne när hon är den där andra. Flickan jag aldrig förstod, men ändå förstod att tycka om. Och jag faller för henne varje gång. Hur allt det kaos hon omger sig med, tankar och saker, sitter uppsatt i en tofs och de vita kläderna som gör henne till någonting hon nästan är.

Och jag faller handlöst. Den lilla rosa fjärilen i mitt hjärta fladdrar till och hela världen blir annorlunda.

Annonser