Det var så länge sedan jag skrev, eller länge sedan jag publiserade vad jag skrev. Nu får det vara dags. Jag har jobbat och flyttat och packat upp och flyttstädat, sedan har jag jobbat. Så det så…

Jag har en lustig period på jobbet. Jag brukar ha lite dålig tur på action när jag jobbar. Det är frustrerande, jag är ju på akuten för att jag vill att det ska hända grejer. Nu händer det grejer. För första gången på länge har jag kännt att jag lär mig saker, att det är roligt och spännande. Men okej, världen måste ju fungera oberoende av mig. Det är inte min närvaro på akuten som gör världen lugn eller olugn. Men däremot så överlever alla mina patienter. Det ger mig en knäpp uppfattning om att människor är odödliga. Om att det inte kan gå fel. Och så sitter jag på traumarummet och sprutar superpotenta läkemedel mot stora blödningar, och jag tror att jag vet att patienten kommer att överleva. Trots att patienten har omfattande blödningar i kroppen. För man kan ju inte dö.

Det tar så kort tid att lära sig nya saker. Tre pass uten att någonting händer, sedan vet jag säkert att jag har världens tråkigaste jobb. Två dagar med patienter som avlider, sedan VET jag att livet är ont och det är bara att gå hem och gråta för att det är synd om människorna. Nu har jag haft fyra dagar med trauma hela tiden. Svettluktande och i gul skyddsrock (tänk greys anatomy) har jag levt i förvissningen om att mitt jobb är världens roligaste. Ingenting kan gå fel och det spelar ingen roll, hur sjuk man är, eller hur mycket skador man har fått, så kommer man att klara sig.

För att problematisera min svartvithet lite så blir jag lite rädd för mig själv. Måste jag se allt i svart och vitt? När jag kör hem sent på natten regnar det och jag får lite vattenplaning. Men i min sjuka lilla hjärna är det inte längre ett problem. Bilen är ju försäkrad och människor är ju odödliga. Kanske är det därför döendet blir så svårt för mig? För att när jag inte ser det så finns det inte. En del människor verkar aldrig hitta några nyanser. Det verkar bara finnas svart och vitt. Är jag en av dem? På en del plan är jag nog fan det. Det är inte så bra.

Annonser