Klockan är över nio och jag ligger i min säng. Det är lite tidigt för att sova och jag har inte borstat mina tänder. Istället slappar jag med överblivet godis och försöker komponera ett medlidsamt mail. Det är inte så lätt. Fru villavän har haft sitt tredje missfall och alla ord är liksom slut. Själv får jag panikångest varje gång jag minns att jag är mamma. Vad säger man då? Glöm den där skiten och lev? Vi har en brutalt dålig period med Snöret. Jag vill inte vara hans mamma. Det bara är så. Jag vill kunna äta middag med min familj, jag vill sova när det är natt. Jag vill kunna träffa mina kompisar utan att tänka på om det är barnvecka och hur Snöret kommer att vara. Jag hatar skiten, så bara är det.  Jag vill inte. Jag är så in i helvete jävla less. Så jävla slut. Jag vill ha ett liv. Och så ska jag försöka känna mig in i sorgen över barnet som inte kommer. Om man räknar att vi kommer att fortsätta ha delad vårdnad så har jag 6½ år kvar med att ha Snöret boende hos mig. Han är fem år nu. Det är ju inte ens halvvägs. Men, han har slutat kissa på saker, han har slutat rymma, han har slutat slå mig och han har inte sönder saker för att jag låser toadörren. Inte just nu. Han äter inte och han sover inte. Men, hallå, det är ju marginellt mot ett barn som klöser en i ansiktet och kissar på sin matta varje gång han inte får som han vill. Men jag vet inte hur man orkar.

Så jag längtar efter trauman, hjärtstopp och adrenalin. Jag skämtar och är bara lite vassare än vanligt. När världen stannar upp och jag ska skicka ekg:n så blinkar jag bort tårarna. Jag tänker att panik bara är en känsla. Ingenting man dör av. Det är bara att få utlopp för rastlösheten, så går det över. Bara någon annan kan ta tiden att stanna upp istället. Om någon annan kan ta vacuumkänslan vid ekg-aparaten och paniken i att veta att det faktiskt inte är sex år, utan tretton. Det sägs att små barn är små problem och stora barn, stora problem. Det måste vara fel. Det bara måste.

Och jag bara måste säga att jag bryr mig. Jag måste bekräfta för mina vänner att jag ser och förstår deras förlust. Och visst lider jag med dem. Det är så in i helvete jävla tråkigt att de inte kan få sin bebis, nu när de tror att de vill ha en. Men visst, jag har varit där. Jag har önskat och längtat och saknat. Sedan fick jag och nu är jag här. Det är kväll, drygt fem år senare, och jag vet att jag inte kommer att få sova hela natten. Vi har alla vårt kors att bära.

Annonser