Så är det faktiskt. Bara för att du dricker en kanna kaffe, bara för att du kedjesnusar, så försvinner inte oron. Det blir bara värre. Det blir liksom lite ostadigt, lite darrigt. Litte stissigt. Bara för att man behöver kompensera känslan gör det inte resultatet bra.

Vårt hem är ett kaos. Jag har gömt mig i sängen och vill inte gå ut. Det skulle ha lagts golv… all this talk of getting on… men det gjordes inte. Isättet är köket tomt och kakelmänniskorna kaklar, eller vad de nu gör, på övervåningen. Arbetsrummet innehåller vårt köksbord och en spegelbyrå extra och det går inte att gå in där. jag satt en stund på köksgolvet, men det blev hårt. Jag har varit ute med den lilla hunden, men det var kallt och rått och jag ville inte mer. Om en stund ska jag till sjukhuset och jobba. Halvnatt och sedan två nätter. Vad tänker jag med? Jag skulle ju inte jobba så mycket natt. Jag ville ju inte det, för att det sliter. Och så blir det så ändå.  Gång på gång. Och jag sitter mitt emellan viljan att gå dit och att bara krypa längre ner under täcket.

Men innan jag jobbar ska jag träffa min älskade.  Vi ska gå promenad och äta mat. Det är bra, det är rent av jävligt bra!

På skilsmässofronten fick jag svar av min äkta hälft som svarar att han hemskt gärna vill ha en ordentlig skilsmässa. Snarast. Underbart. Sedan bollar han över till mig att fixa allt, men det är okej. Jag kan leva med det. Vi har alltid gjort så. Jag föreslår och fixar, han säger ja eller nej. Han funderar på att sälja huset. Innan har han bara sagt det när han tycker riktigt, riktigt synd om sig själv, men nu verkar det vara en riktig fundering. Mig kvittar det lika. Han kan sälja, eller behålla, lösa ut mig eller låta bli. Så länge jag får min frihet och mitt flicknamn.

Annonser