Igår kväll hörde jag en patient säga till sin man att jag var den snälla sjuksköterskan. Det kändes bra. Då har man spelat sin roll med omsorg. Nu har jag spenderat två helvetesnätter på akuten och har en kvar. Jag vill inte bemöta mer kritik. Jag vill inte höra att akutsjukvården borde fungera bättre. Jag vet att det är dåligt, jag skäms å systemest vägnar. Nu är klockan snart sju och jag åker hemifrån om en timme.  L kom hem och bytte kläder, pussade på mig och stack ut för att träna hund. All work and no play…

I natt finns det äntligen potential för att det ska komma någon erfaren läkare. Samtidigt är onsdagarna nästan alltid roliga. Måndagar och tisdagar suger aphjärna. Både för patienterna och för mig. Ja, för alla. Samtidigt som det inte händer så mycket roligt över huvud taget. Alla har kommit på remiss och är cirkulatoriskt stabila, i princip. Ingen behöver tas omhand superakut och det är väl hela krukset. Det gör att alla, ALLA får vänta. Stressen över väntande patienter timme efter timme är den värsta stressen.

Annonser