Jag kommer inte från någon trasig förort. Jag är uppväxt i utkanten av norra mordor. Likväl är det Thåströms ”brev till 10:e våningen” som kommer närmast. Min gamla vän T flyttar hem. Ja, hon säger så. Hon tar sin man och sina två barn och flyttar till huset de köpt. I Mordor. Hur i helvete, frågar ni er, kan någon vilja bo där? Jo, det är ju det där med vanligheten. När man är som alla andra och inte vill vara någonting annat, inte får panik på husen med jämnklippt gräsmatta och en nästankristen livsåskådning.

Känslan av att träffa T är så splittrad. Det är så mycket av det gamla. En trygghet och en osäkerhet. Den trygghet som det bekanta alltid förmår att ge, och den osäkerhet det innebär att veta att man alltid, alltid kommer att vara annorlunda. Mordor är en död stad för mig. Jag är en död kvinna när jag kommer dit. Jag stänger av och försöker passa in. Jag gör som alla andra och jag hör ändå inte dit. Nervöst går jag genom stan och vet inte om jag ska hälsa, för alla är bekanta, eller titta bort, eftersom jag inte känner någon. Men T flyttar ”hem”. Till villa och heteronormativitet. Hennes son skrattar högt åt Snöret och skriker ”haha, du har en rosa tröja, rosa är en tjejfärg!”. Det är hans pappa som har lärt honom. Kul, jättekul rent av. Jag tror att de kommer att trivas. Deras barn kommer att växa upp i tryggheten och i lugnet. I syrebrist och litenhet? Nog inte. Det kommer att bli bra och jag unnar henne det.

Jag avundas henne, ingenting annat kan sägas. Jag vill också se det stora i det lilla. Jag har lagt nästan hela mitt liv på att verka vara som alla andra. Känslan av att aldrig bli det är delad. Jag vill ha mitt liv. Det är här jag är lugn. I grannträdgården klipps inte gräset, det skulle nog hota kablarna till de båda parabolantennerna. Samtidigt är mordor allt jag önskade. Normaliteten, vardagligheten och det välklippta gräset. Allt som aldrig kommer att vara. Som aldrig var menat att vara.

Och jag hittar ingen bra youtube-version, så  här kommer texten istället…

Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev
Eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses
Hur går det runt nu, bäste broder
Vad ser du längst där uppifrån tornet
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev 

Du har väl hört att jag flyttar hem igen i vår
Synd att du aldrig kunde komma ner och hälsa på
Men livet går isär och man har så fullt upp
med sin egen värld
Och jag vet att jag borde ringt dig
mycket mer än vad jag gjort 

Det är kväll här och jag jag har fyllt
mitt huvud med tingeling
Och man blir sentimental av ingenting
Tungt sjukhus på Rådgsvedsgår'n
och söndagsfyllorna på Skebohov
Kommer du ihåg och Lena pling plong
var bara sjutton år 

Är det is på fotbollsplan i år
Står trettonvånginshuset kvar
där det stod när jag drog
Jag minns en massa fester
där hos Elton på balkongen
Det var där jag rökte brajj för första gången
Och hur många timmar har man väntat
där nere på stationen
På nån eller nåt som aldrig aldrig kommer
Och det känns som om det var hundra år sen
eller om de va igår 

Köpenhamn är bra om man inte vill vara med
Det kan gå dar här utan att jag pratar med en själ
Jag gillar barerna i mitt kvarter
Och månen här är den vackraste som jag vet
Man kan leva ett liv här i hemlighet 

Om linje nitton tar mig hela vägen ut
Om den här vintern nånsin nångång
kommer att ta slut
Så ses vi nån dag där längst upp i tornet
Tills dess ha det gott
Och sköt om dig
Ta det lugnt
Hälsningar från mig
Annonser