”Han var ung en gång för länge, länge, länge, länge sen

En kladdare med färg.Varje färgtub var som tuttar i hans hand.

Nu är han 30 och svettig i hemlighet, färgerna är en grå smet.

Super upp sina stålar när han inte målar gråtande barn i falskt namn…”

Så kändes det idag.  Eller när man plötsligt inser att den där tiden när man skulle vara så där jävla bra, den skulle kunna vara nu. Och den jävla tiden går åt till att vara bitter över att alla andra suger. Jag skulle kunna säga att det är Jossan som är så jävla bäng i sitt lilla blonda huvud, eller Anita som är så jävla lat. men det kommer ju ändå tillbaka. Det är ju jag som säger det. Det är fortfarande jag som spänner ögonen i folk och säger att det inte duger att försöka. Och vad ska jag säga? Det gör ju inte det. Varje missad nål är ett misslyckande. Alla som får dålig vård är människor som förtjänar bättre. Alla förtjänar bättre än att någon ”försökte”. Jag håller min elitistiska fana mycket högt på den fronten. Och när jag dumpar min student och går min väg så är det med argumentationen att jag försökte. Jag försökte berätta hur landet låg, men det funkar ju inte när folk inte lyssnar. Så jag tog avstamp i min elitistiska illusion och sjönk som en sten. Gömde mig på intaget och ville gå hem. Kände mig för gammal och för trött och så jävla fel.

Jag längtade hem till L och till sängen. Att få väcka henne framåt eftermiddagen och bara vara. Och istället blev jag tio år äldre. Istället hamnade jag på en brits med en mycket upprörd patient. Och jag satt där i min vita klänning (som jag har för att jag inte vill visa att mina trosor är svarta) och hade ingen aning om vad jag skulle säga. Precis som vanligt. Bredvid stod Anita och log. Gå din väg eller säg någonting smartare tänkte jag. Men hon sa att hon tyckte att jag var bra och jag tog åt mig. Skönt. Patienten lugnade sig och dagen fortgick och jag fortsatte längta efter hennes hår och hennes röst och att bara få vara. Inte vara mitt i kaoset av ingenting. Sedan stressade vi som fan och hade riktigt roligt, tills det visade sig att vi stressade för ett knappt två centimeter stort sår. Jag tror att blodcentralen också blev besvikna. Jag hoppas det.

Sammanfattning av dagen så långt:

 

Men efter det så kom jag hem. Jag fick ha min näsa i hennes hår, mina händer på hennes mage, under hennes tröja. Vara nära och vara så där sanslöst förälskad som jag nästan alltid är. Sedan körde jag henne till jobbet och åkte hem för att hänga tvätt. Det sägs att man kan göra annat en fredagskväll, men de som säger det ska nog inte kicka igång en kirurgitur 0745 imorgon bitti. Nu ska jag sova. När jag vaknar är det en dag utan uppätna underkläder, utan Jossan och utan huvudvärk. En dag när jag är ung, stark och nyfiken. Och får flexa tidigt för att träffa L en lite längre stund.

Annonser