Jag körde en dålig patient till en avdelning idag. Eftersom jag visste att patienten var mycket sjuk och liksom kunde dö när som helst tog jag med mig en millitärsjukvårdare som går hos oss ett par dagar. Om man får ett hjärtstopp i hissen vill man inte vara själv. Jag gick fort, fort och skickade de anhöriga i ett annat hissystem.

När vi efter många om och men hade fått patienten på plats frågade den unge mannen jag hade med mig varför vi hade gått så fort. Jag sa som det var, hon kommer sannolikt att dö och kan göra det precis när som helst. Jag ville bara att det skulle ske lite värdigare än i en sjukhushiss. Han började nästan gråta. Han hade stått där och hållit patientens hand medan vi väntade på en säng att flytta över till.  Han tog det så hårt när jag sa det. Som om det egentligen var en orimlighet att någon kunde dö. Någon som han för ett ögonblick varit nära. Han hade väntat hela dagen på att någonting spännande skulle hända. Så hände det. Det spännande är alltid en skör balansgång mellan liv och död. Det är inte så jävla spännande egentligen. Någon gång lär man sig det också.

Det finns saker som skulle ha kunnat göras annorlunda. Men inte av mig. Jag är nöjd. Jag är nöjd för att jag satte en grov nål och fick in vätskan som behövdes, för att antibiotikan blandade sig som den skulle. Jag är nöjd för att patienten fick komma i en säng och få det lite skönare. För att en mer kompetent läkare kunde göra en ny bedömning. Jag är inte ledsen för att patienten nog dör. Det är andra som är det och jag lämnar med lättnad och glädje över stafettpinnen. Alla de år som jag brytt mig för mycket och för lite. Alla de människoliv som jag sett blekna. Det är en lättnad att fokusera på nålen, på antibiotikan, på det jag kan förändra. Att vara en av dem som faktiskt klarar av, som inte låter ångesten över döendet ta överhanden. Om så bara för idag så var det en lättnad.

Annonser