Förmågan att välja är ingen superkraft jag är begåvad med. Jag saknar flera superkrafter som skulle ha gjort mig till en större och modigare människa än den jag är idag. Men jag önskar ibland att jag inte var så brutalt velig. Även om det verkar som att jag bestämmer mig så sparar jag ögonblicket, ångrar och grämer mig. Ser tillbaka och tänker att en annan lösning kanske hade varit möjlig. Men så måste jag ändå välja. Jävla val. Jävla sätt att utsätta sig själv för drömmar och mardrömmar.

Vad är då vitsen med nojan idag? Jo jag har kommit in på en utbildning. Det var ju inte så länge sedan sist jag började en utbildning och gick en dag och slutade igen. Sedan har jag ångrat mig, tänkt att jag gjorde rätt, ångrat mig igen. Då var det personalvetenskap, nu är det prehospital omvårdnad. Det vill säga ambulanssjukvård. Det är ingen egentlig dröm att åka tut-tut-bil. Adrenalinet som så sällan är lagom är en illusion. Men, å andra sidan, en vidareutbildning skulle få upp min lön, skulle vara en nödvändighet om jag vill forska, ser bra ut i cv:t och skulle kanske inte vara helt fel. Men jag har ju precis bestämt mig för att låta bli. Vila i vad jag har och försöka lära mig att trivas. Bara vara med den jag är och inse att en utbildning inte gör varken till eller från när det kommer till att bara acceptera att jag aldrig kommer att bli någon annan än den jag faktiskt är.

Det är egentligen inga större nackdelar med att tacka ja. Jag kommer inte att förlora mer än den tid det tar att plugga på distans. Det är bara det där med att jag ju hade bestämt mig. Och, OCH att jag måste hitta min legitimation och skicka en kopia på den till dem och det originalet kan ligga hemma hos barnens far. Det behöver inte göra det, men det kan. Och honom vill jag inte prata med. Inte för allt jävla smör i småland. Fortsättning följer…

Annonser