Några av mina favoritvänner har fått barn. Vi var en gång i tiden väldigt nära men vi är det inte längre. Men jag tycker om dem, mycket. De har betytt otroligt mycket för mig och det är i sanning tråkigt att ha glidit ifrån dem. Nu har de fått en bebis och han mår inte bra. Det räckte med att skrapa med en liten nagel på mammans sms för att inse att det inte riktigt var som det skulle. Efter en snabb efterhörning, också via sms, visar det sig att den lilla är sjuk, kanske fosterskadad, kanske inte. Nu vet jag det, och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Vad gör man? Hur närmar man sig en familj som fortfarande är inlagd? Både mamman och sonen är dåliga och jag känner mig borttappad. Jag vet för mycket och för lite, känner dem för mycket och för lite. Jag kan inte bara trampa på, kan inte stå kvar och titta på, eller titta bort. Jag önskar dem allt väl. Jag önskar att han aldrig krampar mer, att de får bukt med hans infektion och att de snart får komma hem.

Ibland kan jag önska att jag inte var den enda med ett speciellt barn. Det är en hemsk tanke att önska att man kunde dela oron och sorgen med någon som går i samma skor. Men jag vill inte att det ska hända dem. Jag önskar att det bara skulle ha behövts ett stort grattis och en söt sparkdräkt.

Annonser