Och jag vaknar ur en mardröm, jag vet inte var jag är. Jag kommer till sans och inser att jag är någon annan stans. Jag är inte på jobbet och ingen är död. Likväl ligger drömmen kvar. Dagen blir till grus mellan mina händer. Allting jag gör blir till glassplitter, små vassa flisor under naglarna. Drömmen som hela tiden finns där. Den annalkande katastrofen. Och så kommer katastrofen. I annan form, andra händelser, andra ord. Som om det ena speglar det andra låter jag mig sugas in i en mardröm. Jag hör mig själv säga saker jag lovat mig själv att aldrig tänka. Lägga skuld där den aldrig var menad att vara. L vänder sig ifrån mig och gråter. Jag vänder henne ryggen och ser ut över ruinerna. Som om ingenting fanns kvar. Som om allting var förbi. Jag gråter för att vi inte når varandra, för att jag var tvungen att förstöra något vackert.

Timmarna går och det är mörkt på golvet i det kalla rummet. Hon har sagt att hon inte vet om vi klarar oss igenom det här. Att hon inte vet hur det blir. Jag önskar att det var morgon. Jag önskar att jag hade någonting att säga. Så minns jag första gången jag kysste henne. Hur livet exploderade inom mig. Hur jag hade längtat efter den kyssen. Jag minns allt vi gått igenom för att kunna vara tillsammans. Minns hur mycket jag älskar henne och allting som är hon. Det går inte att gå tillbaka men jag vet där och då att jag kommer att göra allt jag förmår för att gå framåt. För att fortsätta vara med henne. Det finns inga parallella vägar. Ingen avkrok jag skulle kunna trivas på. Jag vill vara här och jag vill kämpa för det. För oss. För att allt från den första kyssen har varit värt allting det har kostat.

Annonser