Snöret är hemma för att han var sjuk igår. Vi har haft en intensivt tråkig dag och Snöret är sitt allra tråkigaste, bråkigaste jag. Jag för min del är den tråkigaste mamman ett barn någonsin haft. Jag vill gå på fest men barnens far vill inte ta dem tidigare än avtalat. Jag har haft dem i snart tre veckor i sträck och jag längtar ut. Jag är så trött på att vara bunden till Snöret och så trött på de fragmenterade nätterna, så less på att blåsa på klockan för att få tiden att gå.  Släpp ut mig!

Ls bror fyller 30 och jag vill följa med. Jag vill lämna barnen för att kunna hämta dem om ett par dagar igen. Bara jag får andas lite. Bara ett par timmar kan räcka. Men det finns inga timmar, ingen paus. Det finns akuten imorgon och två barndagar till efter det. Fyra läggningar, fyra nätter med suboptimal sömn och inga reserver. Tålamodet för Snörets vilda perioder tog slut igår. Nu är det bara knackig tomgång kvar till måndag. Luft!

Jag är så arg på barnens far. Så jävla less på hans kompromisslösa självömkande. Han kan inte ta barnen för han har sovit dåligt. Han kan inte ens se till att skicka in våra jävla skilsmässopapper. Faaan! Jag kommer att vara gift med honom för alltid. Han kommer aldrig att skriva på och lämna tillbaka dem. Så trött och så less och så emotionellt instängd. Jag säger till mig själv att det är bara att göra. Att det är bara att leva. Men jag har ju hela tiden kvar känslan av att inte få luft. Paniken i instängdheten som faktiskt inte är riktigt verklig.  Det gör ingen större skillnad om jag har barnen ett par dagar hit eller dit. Ett kontrakt som gör mig teoretiskt livegen till en människa jag inte tycker om är faktiskt bara teoretiskt. I praktiken gör det ingen större skillnad och det har inte spelat så stor roll de senaste två åren. Jag blir bara så trött. Så jävla trött.

Annonser