Hur ska jag gå hem, när allt är såhär, jag vet du kommer att se på mig sådär…

Jag är så trött, men jag kan inte sova. Jag är som killen i fight club. Sanning och dröm flyter ihop. Reserverna är borta och jag vill bara gråta. Jag gråter och låter bli att gråta. Vet inte vad som är vad. Jag önskar att allt var annorlunda. Jag önskar att jag var annorlunda. Jag vill bara inte vara här idag och vara den jag är. Jag önskar att jag bara fick falla.

Igår, när jag tillslut sa till L att jag inte tänkte läsa någon vidareutbildning så var det allt jag tänkte, låt mig bara falla. Lämna mig här. Låt snor och tårar översvämma mig och lämna mig fallande. Ta barnen, de ska inte behöva se sin mor i det totala förfallet. Ska inte behöva ta del av våndorna och ångesten och längtan efter att få vila. Men L är kvar. Hon pressar mig och hon leder mig. Barnen är kvar, håller mig flytande. På gott och på ont. Jag vill ju bara falla. Falla som jag aldrig faller. Jag avundas de fallande så som jag avundas de lyckliga. Hur man kan omsluta sig med sin ångest och drunkna i sina tårar. Röka gräs eller flytta hem till mamma. Själv sjunker jag så lågt att jag ger barnen chips och film istället för riktiga aktiviteter. Jag skäms och tänker att jag borde vara bättre. Om jag bara kunde. Om jag bara gjorde allt det där. Om jag bara vågade göra saker med Snöret som inte innebar att han var i en kundvagn eller i någon annan, strikt kontrollerad miljö under tiden. Jag borde. Jag vet att jag borde. Men va faan. Jag liksom bara inte förmår. Jag tänker att det kommer. Att jag kommer ikapp. Men sen kommer aldrig och om det gör det märks det inte alls. Jag bara faan inte vill. Jag vill inte posta ett enda jävla ångestinlägg till på den här jävla bloggen. Jag vill vara mamman hela dagen, eller handlöst fallande. L frågar om jag är rädd för att det ska bli en halvmesyr med mitt pluggande. Tro fan. Eller inte. Jag är rädd för att det skulle bli liggande, att lärare skulle ringa mig och fråga om jag tänkte lämna in arbeten, att jag skulle kompromiss min tid precis som vanligt och välja kaffe framför jobba, som vanligt. För jag gör alltid så och jag misslyckas alltid. Jag blev sjuksköterska för att det var lätt och det var så jävla mycket tjat att inte ens jag kunde stå emot. Vad gör jag annars. De frågar på jobbet vad jag gör på fritiden. Nja, inte så jävla mycket. Jag har komromissat min fritid till förmån för att få dricka mitt jävla kaffe ifred. Och jag är så jävla less på att vara den som aldrig blir klar. Som aldrig hann med. Som fan är född med lättja som andranamn och självförakt som skugga.

Fuck me!

Annonser