Jag pratade diagnoser med en av våra läkare idag. Vi började prata om att hans tremånadersbebis inte sov, jag sa att jag vet hur det är. Han sa att det går över när man börjar skolan. Allt går över när man börjar skolan. För min del var det tvärt om. Jag kom till skolan och helvetet började. Jag gick från att vara ett busigt litet barn, till att vara ett problembarn. Jag gjorde ingenting och lärde mig ingenting. När jag gick i trean diskuterades det huruvida jag var lämplig för den vanliga skolan (eller den för mig). Jag satt med när min lärare förklarade för mina föräldrar att särskolan kanske var ett lämpligare alternativ. Jag vet att jag skämdes för att jag var den jag var, jag vet att jag bara ville dö.

Snörets skolstart närmar sig med stormsteg. När dottern började ville jag hålla kvar henne på dagis ett år extra, hon är ju född sent i december! Man ser sig själv i sina barn. Jag var så rädd att dottern skulle återuppleva mitt helvete. Jag är så rädd att det ska hända Snöret. Jag vet inte vad som ordnar sig när man börjar skolan.

Snörets utredning kommer med lite tur att vara halvvägs när han börjar förskoleklass i höst. Med lite tur får han en resurs. Kanske får han en diagnos. Själv fixade, och fixar jag diagnoskriterierna för add töntigt bra. Det gör Snöret också. Jag undrar vem jag hade varit om jag hade diagnostiserats och behandlats som barn. Jag hade varit någon annan. Jag är glad att jag är den jag är. Visst, jag har mina ärr. Min prestationsångest och min rädsla för misslyckanden har sin grund. Men jag hade inte velat vara utan det som har gjort mig till den jag är. Jag är en misantrop slacker, men någon ska väl vara det också?

Jag ser mig själv i Snöret, fast vi är så olika. Han måste få vara så lycklig och så trygg han någonsin kan. Det måste väl ändå vara mitt mål? Då kanske man ändå behöver den där diagnosen och medicinen och en trygghet som man inte i alla lägen kan ge sig själv? Men hur ska man någonsin kunna veta?

Annonser