Men jag vet inte vad jag ska säga. Jag ska opereras imorgon och tanken har precis slagit mig. Jag har ju vetat om det i flera veckor. Barnen är hos sin far och jag ska duscha med bakteriedödande tvål. Och jag hatar det. Plötsligt slås jag av att jag kommer att förlora kontrollen igen. Jag kommer att åka till ett okänt sjukhus, kliva in och inte veta vad som kommer att hända. Eller, jag kan ju anta. Jag kommer att ringa på en liten klocka, med min ryggsäck över axeln, bli inledd till ett omklädningsbås. Där kommer jag att ta av mig mina rena kläder och ersätta dem med ännu renare, vita operationskläder. Jag kommer att få knähöga strumpor som jag aldrig vet om de är engångs eller ej. De har nästan inget resår men å andra sidan är de apfula. Till det kommer jag att ha landstingets vita jättetrosor. Mitt hår kommer att vara som stålull av descutan-tvålen. Sedan kommer jag att vänta. När jag har väntat tillräckligt kommer jag att få lägga mig på ett bord. De kommer att sätta en nål. Jag vet inte om  jag hoppas på att få träffa någon jag känner eller inte. Jag antar att jag kommer att visa var de ska sticka. Jag vill ju inte förlora kontrollen helt! När nålen är satt, sannolikt 1.3mm på en hand, vilket gör ont, kommer jag med lite tur att få fentanyl. Fentanylen är ren lycka. Ingenting, ja förutom att resa sig, blir omöjligt med fentanyl i blodet.

Kanske kommer det att gå snabbt. Kanske kan jag använda resten av dagen till att läsa. Kanske blir jag rastlös och arg. Kanske kommer jag bara att kräkas. Av alla tillstånd jag har testat så är tillståndet efter narkos bland de värsta. När man är klar nog för att inse att man inte riktigt kan styra sin kropp. Att vilja men inte orka.

Sedan kommer lördagen och min mamma kommer och hämtar mig. Jag vill inte bli hämtad, inte av henne. Sedan sjukskrivning. Vila, inte lyfta. Äta antibiotika och hoppas på det bästa.

Det är kväll och jag saknar mina barn så det gör ont. Det är kväll men långt till läggdags. Jag saknar L. Jag vill att hon ska vara här. Jag vill att hon ska säga att allt blir bra. Jag vill att det ska vara över. Jag sa till min dotter att jag inte hon inte skulle vara orolig. Att det skulle gå bra. Jag sa att det var så lätt att jag inte skulle vara orolig om det var hon som skulle opereras. Det är ingen stor operation. Jag är inte rädd för att dö. Jag vill bara inte göra det. Jag vill inte behöva göra det. Jag vill bara vara.

Annonser