Barnen är hos sin far. Givetvis. Var skulle de annars vara? Jag kommer sannolikt att vara för trött för att träffa dem på hela veckan. Och jag saknar dem. Jag tänker att de växer upp utan mamma. Att min stackars dotter saknar kvinnlig förebild och att min stackars son ska sjunka djupare i den modersdeprivation jag i mörka stunder är övertygad om att han lider av. Herre gud, mina barn! Man måste vara med sina barn. Det är snart måndag igen. Då jävlar ska jag vara pigg nog. Min mor säger i sin tur att det var för tidigt att ta hem barnen förra veckan, att det var därför jag blev sjuk. Det är så fett jävla osant. Jag blev sjuk för att jag blev sjuk.

Nu vill jag ha mina barn. Läk nu kroppen, och själen. Läk och orka! Man måste göra saker i rätt ordning har jag kommit fram till. Nu ikväll har jag lite feber igen. Jag är livrädd för att infektionen inte ska vara under kontroll ännu. Att jag ska bli tvungen att åka in igen. Snälla låt det inte vara så! Det får bara inte vara så. Jag har inga kärl kvar att sticka i. Om infektionen inte skulle vara under kontroll så betyder det problem. Jag vill inte ens gå in på hur det skulle gå. Jag är bara rädd. Bara den paniska skräcken för att förlora mer liv, mer blod, fler proteser. I exakt den ordningen. Tar de det andra bröstet, så okej. Men resten av mig. Jag har njurar som ska klara all antibiotika, jag har en själ som behöver bomull, inte den integritetslösa världen på nittonde våningen. Jag måste få ta hand om mina barn! Allt annat är absurt.

Annonser