Jag har varit på sårmottagningen och lagt om operationssåret. Det såg ganska bra ut, i deras ögon. I mina ögon är det fortfarande lite monstervarning på den igensydda skinpåsen som en gång var ett bröst. Det hade vätskat lite men inte farligt.

Idag är jag så mycket piggare. Till och med tromoflebiten i höger armveck känns bättre. Efter omläggningen var jag på jobbet en sväng. Dels för att jag inte hade lämnat några sjukskrivningspapper än, dels för att hälsa på. När jag jobbar administrativt sitter jag så jag ser det kliniska arbetet. Jag brukar alltid längta efter att vara en del av det. Bara vara i kaoset, leva i stormen. Idag verkade det bara rörigt och jobbigt och jag orkade inte se på det. Jag drack kaffe med istället. Det var bra, jag gillar mitt jobb. Tyvärr hade en av mina chefer hastigt och lustigt blivit ombedd att sluta. Det känns jättemärkligt. Vi har en klinikchef som älskar att ta tag i saker. Han ser sig som magisk på den punkten tror jag. Så nu har han tagit tag i en av vårdenhetscheferna och bett henne sluta. Surt! Jag tyckte att hon var bra. Hon ska fortsätta på kliniken men med andra uppgifter. Men för min del har hon varit bra.

Nu ska jag inte tillbaka förrän om två veckor, då administrativt. Det känns så skönt. Skönt att bara få vila, att kunna ta det lugnt och bli starkare. Man kan liksom inte vara halvsjuk eller halvtrasig när man ska möta människor på en akutmottagning. Antingen blir det för jobbigt och man bara gråter, eller så stänger man av och blir en dålig sjuksköterska. Det vill jag inte vara.

Nu kaffe och macka… och snus kanske…

Annonser