Nu är det kväll. Jag har varit aktiv nästan hela dagen. Vi har städat och sorterat tvätt och sedan har jag fikat. Jag är trött så att jag skulle kunna gråta. Jag förstår inte hur jag någonsin kommer att bli mig själv igen. Jag är så less på att vara trött och nedgången och gråtfärdig. L har gått och lagt sig en stund före jobbet, jag är inte trött på det sättet. Det är liksom en malande, värkande trötthet, inte sovtrötthet.

När vi fikade, vännen A, Sussie och jag, så ringde min telefon. Det var min mor som ringde för att meddela vilka bakterier som gjorde mig sjuk. Min mor behandlades för bröstcancer på nittiotalet och har först nu å det bestämdaste rekommenderats att ta bort sina bröst för att slippa nya tumörer. Problemet är att hon behandlas av samma team som skött min operation(er). Så när hon var där på läkarbesök inför sin operation så fick hon mina odlingssvar. Det är märkligt, för det är ju bara bakterier, men jag ville inte att hon skulle veta. Jag ville att det skulle vara mellan mig och min läkare. Tja, och kanske alla andra utom just henne. Men nu vet hon, och det var inte ens jag som berättade det. Jag vill inte att hon ska veta. Jag vill inte att hon ska säga ett enda jävla ord till om min operation, jag vill nog inte att någon ska göra det. Jag vill läka nu. Vara i fred. Bara vara jag. Skaffa mig mitt jävla liv tillbaka.

Till historien hör att min mor uttalade sin något klantigt i veckan. Hon sa att hon var förvånad över att jag fått en infektion eftersom jag varit så försiktig ”den här gången”. Min mor tycker att jag är slarvig. Det är jag och det svider att höra att hon tror att jag orsakade den förra infektionen genom oaktsamhet. Jag är inte oförsiktig med mina sår. Okej, hon skulle nog föredra om man bodde i en bubbla men desinficerande duschar under månaderna efter en operation, så försiktig har jag inte varit.

Min infektion var av vanliga, hudlevande bakterier, normalflora. Varför jag blev så sjuk av dem har jag ingen aning om. Jag vill inte veta. Jag var så försiktig jag kunde. Men i mammas värld kan man alltid skylla sig själv. Själv skyllde hon sin cancer på att hon levde med min far.

Integriteten är så viktigt. Jag kan inte förstå att hon inte förstår det själv. Att det som växer i mitt blod, på min protes, är mitt. Det är litet och det är ovälkommet, men det är MITT.

För att ytterligare förvirra det här inlägget så tycker jag att hon är dum som ens ska lägga in proteser. Vad fan ska hon med dem till. Jag vill inte att hon ska få cancer igen, en gång räcker. Men måste hon göra om någonting som jag redan testat men uruselt resultat? Det är inte det att jag vill ha min operation ogjord. Jag fixade inte att ha mina bröst som tickande bomber. Men hellre ingen protes än en. Eller? Det är så svårt. Nästan ingen får postoperativa infektioner. Men jag fick det två gånger. Jag vill inte att hon ska bli så sjuk. Jag vill inte att hon ska ligga där och gråta, för jag kan inte trösta henne. Jag kan inte hålla henne i handen, inte sätta hennes nålar. Jag vet att det är märkligt, att jag ska ha sån panik inför närhet med min mor, men jag klarar det bara inte.

Annonser