En av mina patienter, som jag vårdat för länge sedan, är död. Han dog efter en sjukdom som kom allt för tidigt och som grep honom allt för hårt. Jag hoppas att han är saknad.

Tystnadsplikten är helig. Den är ett fundament i förtroendet mellan vårdad och vårdare. För ett par år sedan jobbade jag på medicin och det kom in en patient som var kollega till en vän. Vännen hade skickat ett sms och sagt att hans kollega skulle finnas på avdelningen när jag kom dit. Det är en ganska svår situation. Jag vill varken vårda folk jag känner eller anhöriga till dem. Mannen som givetvis låg på mitt vårdlag fick samma dag besked om att han hade obotlig cancer. Han var inhyrd från ett annat land och talade nätt och jämt fyra ord svenska.

Han satt där i sin säng med svullna ben och dödsångest. Helt ensam. Samtal är så svåra och innehåller de dessutom bara ångest och är på engelska blir det ännu svårare. Likväl måste de där samtalen tas. Jag sa som det var, att jag kände hans kollega och att kollegan hade sagt att han var där. Jag frågade om jag fick ringa min vän. Om det kunde komma någon från hans jobb. Någon som kunde driva bort ensamheten en liten stund. Han sa att han inte ville att någon skulle veta, men han ville gärna ha sällskap. Så jag ringde min vän. Jag sa det jag fått säga. Att han fanns hos oss och att han gärna ville ha besök.

Frågan kommer så automatiskt. Hur är det med honom? Han ser fram emot besök, var allt jag kunde säga. Jag ville så gärna säga att de skulle ta det lugnt, inte prata jobb, ta med sig choklad. Men tystnadsplikten är helig. Min vän kom och gick och jag höll mig undan. Jag kan inte ljuga. Ett par dagar senare ringde han mig och sa att kollegan hade berättat att han var döende. Återigen samma tystnad. Jag kan inte säga någonting. Min vän vill bli tröstad, vill att jag ska säga någonting bra, att allt blir bra. Men jag kan inte säga någonting. Kanske borde jag aldrig ha ringt. Jag våndades ganska mycket över det då. Om jag verkligen hade gjort rätt.

Mannen åkte hem till sitt land långt borta. Via mejl har han rapporterat sitt hälsotillstånd. Ända fram till nu. Och jag undrar om jag gjorde rätt. Jag vet inte, men jag vill gärna tro att det hjälpte. Kanske sköt jag bara dödsångesten vidare ett steg. Kanske gick jag över gränsen i att säga att jag kände hans kollega. Jag vet inte hur man gör. Fortfarande samma dilemma, samma fråga. Jag hoppas att han är saknad, att han inte led, att allting blev bättre och rosaskimrande. Allt det där man hoppas på. Jag önskar att jag hade fått veta om det var rätt.

Annonser