Min fru jobbar. Jag hade velat att hon var här. Jag hade velat att hon sa att allt var bra. Att man fick vara trött, att det inte betydde någonting. Men hon är inte här och jag är så trött. Jag har varit så trött sedan igår eftermiddag och det blir liksom inte bättre. Självklart blir jag orolig. Jag tänker att jag har blivit sjuk igen. Att infektionen slagit sig ner i min andra protes och att jag kommer att bli lika sjuk igen. Jag orkar inte. Orkar inte tänka, orkar inte sitta. Tempen är 36.9 och det är ju synd att klaga på den. Men L skulle säga att det inte är någon fara. Hon kommer snart. Slutar snart, snarare, så ska jag hämta henne.

Det kanske blev en hård start, men det är ju för tusan två veckor sedan jag blev utskriven. Jag blir tokig när energin bara försvinner. När jag blir orolig och så jävla less. Nu får det inte vara något mer. Inga fler bakterier. Jag vill inte. Jag vill ha min fru och lugn och ro. Hela veckan. Trevligt, kreativt arbete och frutid. Inte trötthet och oro. Imorgon blir det nya prover. Om jag kan hitta ett kärl som inte är sönderstucket. Kanske räcker det med att sova lite. Ibland är trötthet faktiskt bara trötthet. Så det så!

Annonser