Att bara ha ett bröst är en skvalpande kris. Den ligger latent. När jag minst anar det blir jag det vanställda monstret, monstrositeten. Vi står i duschen och vattnet är så varmt. Ändå känner jag tårarna särskiljas från det andra vattnet. Jag ser L. Hon är så vacker, så underbart perfekt. Fortfarande inifrån och ut, men likväl. Hon är så vacker. Och så jag, jag ser mig själv. Det vanställda, trasiga. Allt som aldrig kommer att bli helt. Jag vill bli hel. Inifrån och ut. Åtminstone på insidan.

Annonser