Jag sitter på jobbet och väntar på provsvar. Labb har två minuter på sig att leverera dem i tid. Men vem bryr sig om det? Idag har bröstet, det med protes, gjort ont och blivit ännu mer svullet. Jag mailade min kontaktsjuksköterska som tyckte att jag skulle söka för det. Jag bestämde mig för att tycka att hon var dum, så jag ringde min mamma. Min mamma tyckte att jag skulle söka för det, helst igår. Jag tyckte att hon var neurotisk och jättekorkad, så jag struntade i det.

Med andra ord borde jag ha låtit det vila, men det gjorde jag inte. Jag gick till en kollega med lång erfarenhet och mastodontkompetens. Hon tyckte att jag skulle söka och det gjorde mig något bekymrad. Så vad gör man då? Jag är inte den som är lättövertalad och jag är fortfarande övertygad om att min omgivning är full av överempatiska fjollor. Med andra ord uppsökte jag en av överläkarna på mitt jobb. Jag redogjorde mycket sakligt för besvären och frågade om hon trodde att ipren skulle hjälpa. Det trodde hon inte. Hon tyckte att jag skulle ringa min läkare.

Faan! Utanför mitt fönster vaggar blivande mödrar på väg till förlossningen. Här sitter jag och väntar. Blodstatus har kommit och allt ser bra ut. Jag har b0kat in en läkarundersökning klockan nio imorgon. Labb är nu sex minuter sena med elektrolytstatus och crp. Jävla labb.

Sköterskan på plastikmottagningen skrattar när hon läser min journal ”vilken otur du har haft”. Jaha, det säger du inte. Hon påpekar att jag ju träffat alla plastikkirurger. Idel nyheter. Alla har sätt mina tuttar, och brist på tuttar. Proverna kommer aldrig.

Just nu är det ganska skönt. Ingen stör mig. Jag vet inte hur man åker hem när man bara är rädd. När man inte orkar träffa någon, allra minst sig själv. När man inte vet vad man ska fokusera på för att känna att man lever och överlever. L jobbar. Det är så dubbelt. Det finns ingen som kan säga att det ordnar sig, som hon kan. Men jag vill inte lägga min oro på henne. Jag vill vara stark. Jag vill vara stark och frisk och vara den som alltid vet och alltid kan. Alltid har förmågan att se bortom. Som kan bära mig själv. Och så sitter jag här. Och jag vet inte hur man gör.

Proverna kommer inte att säga någonting. Jag fick det bekräftat av läkaren jag pratade med, det är otroligt att det kommer att visa någonting anmärkningsvärt, så jag måste inte vänta på dem. Det är kliniken som avgör, som det så fint heter. Det betyder hur jag mår och hur det kvarvarande bröstet ser ut att må. Inga nya meddelanden i inkorgen, ingenting händer. Det kommer att bli bättre. Jag åker hem och så dricker jag te och sedan känns det bättre. Eller så träffar jag en vän, och då borde det bli bättre. Eller så sitter jag kvar.

Annonser