Japp, sagt och gjort. Jag gick ut från sjukhuset och ringde en vän. Fru villavän, med baby tryggt i magen, bjuder på middag. Underbart. De är så bra. Jag är så glad att de finns, att de alltid finns. De senaste årens privata katastrofer har gjort dem mjukare, inte så kantiga. Inget ont som inte har någonting gott med sig! Men det säger jag inte. Om deras efterlängtade barn kommer så kommer de själva att landa. Se vad de har blivit. Se att livet format dem som havet formar glasbitar.

Nu är det bättre. Jag landar i ovissheten.Det går ju upp och ner. När jag landar är det lugnt. Helt okej, och proverna såg ju bra ut. Riktigt bra till och med. Ingen infektion, bra hb, och ingen inflammatorisk process påvisad. Så varför är det svullet? Skit samma. Jag skiter i vilket faktiskt. Det får väl för fan gå ändå. Vad är det värsta som kan hända? Inget bröst, eller ett, spelar det så stor roll? Det finns fortfarande människor utan ben och armar. Det finns många andra som inte har haft den tur i livet som jag har haft (peppar, peppar, ta i trä!). Just nu är allting bra…

Det krävdes fyra stick av mina bästa kollegor för att dra två små rör idag. Jag letar alltid efter den som är bäst. Jag har ju sett dem sticka, de har lärt mig. Det är lite knepigt när man är så svårstucken som jag har blivit. Den första som försökte är en kille som är kung på akuten. Han stack i armvecket utan något utbyte. Han tyckte att det var jättepinsamt, för sånt är livet. Det är inte så lätt att vara bäst och bomma ett stick på en kollega samtidigt. Här är killen man skriker efter när man har ett hjärtstopp liksom. Ja, det är kanske inte helt lätt att förstå. Att sticka är så högstatus på akuten. Det är det som är skillnaden mellan att vara och inte vara. Men han stack en gång till och sedan hämtade han en kollega. Hon fipplade med nålen så att hon drog fram skyddshylsan när hon hade perforerat kärlet. Resultatet blev blodbad, men ingenting i rören. Sista sticket gick nästan bra. Kärlet sprack och jag kommer att ha en blå hand, men det räckte för proverna i alla fall.

Men det har inte bara varit en dålig dag. Min närmaste chef kom och frågade om det var okej att ge mig mer administrativ tid framåt våren. Ja, jag tror att det kan behövas, svarade jag. Så klart! Så det firar vi. Jag har klarat första administrativa veckan. Jag visar resultat och alla är nöjda. Idag har jag till och med vågat säga att jag var panikslagen för en av mina arbetsuppgifter. Det var skönt. På mitt jobb blir man nämligen lynchad av sina kollegor om man gör något halvbra. Det är inte jättehögt i tak när det kommer till förändringar. Jag är ganska ung och ganska mycket nyare än de gamla arga systrarna. Blir det inte bra så blir det jättedåligt. Sämst rent av. Men jag fick stöd och råd och vågade öppna det kritiska worddokumentet. Ibland är till och med jag bra!

Annonser