Det är kväll och helt tyst. L jobbar och barnen sover. Hunden vankar lite oroligt fram och tillbaka.

Idag har jag haft en av de där dagarna. En sån där underbar dag när allting bara flyter. Jag har varit syrran hela dagen, jag har pekat med hela handen och jag har haft bråttom. Jag har levt. I alla fall i drömmen om adrenalinet. Denna märkliga drog. När hjärnan äntligen klarnar och det känns som att man ser allting klart. Man har inte tid, men man gör det ändå. Man borde inte få in nålen, men det går ändå. Och jag satte nålen, klappade mig själv på axeln och sprang vidare. Men jag behövde den här dagen. Bara känna det där magiska flytet, när allting går ens väg. Det sägs att det går att uppnå med fysisk aktivitet (som inte är sex!?) men jag har aldrig försökt. Jag vet ju var adrenalinet bor. Det bor i prasslet från förklädet, i det lilla smackande ljudet när man drar på sig hanskarna, i blodet som fyller mandrängen.

Sedan hämtade jag Snöret på hans dagis. För kanske första gången berättade han för mig vad han hade gjort i helgen. Han växer, han utvecklas. Han kan! Lyckan i att träffa Snöret och få en kram är obeskrivbar. Det är ett år sedan han var utvecklingsstörd och autist. Nu säger han att skatan på gångvägen ser rädd ut och berättar om sin helg hos farmor. Underbara barn! Underbara värld som faktiskt aldrig står stilla. Som ständigt utvecklas, och vi med den.

Så idag, när allting bara klickar och jag kommer hem till ett nystädat hem och ett sött sms från min älskade, då är hela världen vacker. Jag unnar mig dagens hybris, jag unnar mig att ha en underbar fru och underbara barn. Puss världen, och idag menar jag det faktiskt!

Annonser