Med civila kläder går jag fortfarande lika fort. Jag har fortfarande lika bråttom på jobbet. Samma gnabb med i princip samma människor. Men vad handlar det om? Det handlar om telefonlistor och sökarnummer som inte kan blandas. Om datasystem som ingen förstår och som alla måste kunna. Hur kan det vara så bråttom? Hur kan man stressa för en telefonlista? Hur kan backar i plast plötsligt bli negativ stress? Det är en märklig värld vi lever i. Jag gillar mina nya arbetsuppgifter. Jag uppskattar att få sitta kvar i fikarummet med de andra civilklädda gamlingarna, de jag alltid sett upp till, och nästan vara en av dem. Det är skvaller på en helt annan nivå. Min rejäla tabbe från helgen har slätats över av vana kollegor som gjort värre saker. Det verkar faktiskt som att till och med hjältarna har sina dåliga dagar.

Ibland tror de att jag är en av dem. När de pratar om utlandsuppdrag och katastrofsituationer så nickar jag som att jag förstod. Det är som att gå ut i sin mammas skor och bli tagen för en dam. Men egentligen är det bara jag. Lilla jag som läser manualer som en tok för att inte bli påkommen. Som pluggar medicinska pm när ingen ser på, för att verka som att jag vet vad jag pratar om. Ibland tror jag också att jag faktiskt vet, kanske vet jag. Kanske är jag en av dem. Jag använder dem som mentorer och som bollplank. Lyssnar och skämtar. Jag ger inte så mycket råd tillbaka, det verkar liksom lite fel. Men på något sätt verkar det som om jag också blivit vuxen. Jag satt på ett möte idag och visste inte hur jag skulle slingra mig ur att jag inte hade gjort vad jag skulle, för jag gör ju aldrig vad jag ska, när jag plötsligt hör mig själv redogöra för allt jag har gjort. Jag hade ju gjort det! Det är inget stort steg för mänskligheten, men det är ett jävligt stort steg för mig!

Sammantaget blir man trött av att tänka. Lika trött som av att jobba med patienter, men på ett annat sätt. Jag är inte ljuskänslig på samma sätt och får inte krupp på ljudet från tv-spel och barngnabb, men jag vill sova. Stänga av hjärnan och låta allting vila. Sagt och gjort. Nu sover barnen och L kursar. Hunden är sjuk och sover i soffan. Stackars liten. Jag gillar inte att ha hunden i soffan, men han gör mig nervös genom att vara så liten och sjuk. Han hostar och frossar, förut kissade han på sig. Tur att det finns antibiotika till hundar också.

Annonser