Det är inte mig det är fel på. men det känns som det. När vi sitter på dagis och allt är bara fel. Barnens far är dryg och sarkastisk, pedagogerna blir överpedagogiska och jag längtar bort. Längtar normalitet och ordning. Barnens far är så arg. Men jag vet inte på vad. Jag vet aldrig vad jag gjorde för fel. Vet bara att det måste ha varit stort. Snöret beskrivs som empatilös, känner ingen ånger, sätter sig på de andra barnen, bits. Hur gör man? Hur går man vidare med ett leende och säger att det blir bra? Hur är man mamma till ett barn som gör andra illa utan att se att man gör fel? Och jag faller igen. Jag är på väg till jobbet men sätter mig i fårhagen och gråter. Jag vet att det är som det är. Jag unnar mig att hoppas. Priset är att man faller så handlöst när man faller. Och det gör man, uppenbarligen.

Jag önskar att det inte kändes som att det var mitt fel. Att jag inte uppfattade barnens fars vrede som riktad mot mig. Men det har den ju alltid varit. Det har alltid varit så och jag har alltid sagt förlåt. Och det är tanken. Jag ber alla om ursäkt. Förlåt för att min före detta man är så jävla jobbig, förlåt för att min son är konstig. Förlåt för fan, jag menade inget illa. Jag ville inte att det skulle vara så. Jag menade faktiskt inte att misslyckas med både man och barn. Dottern kommer inte till scouterna idag. Jag jobbar och barnens far vill inte hjälpa henne dit. Jag tycker att han är ynkligt missunnsam. Jag hade velat göra det bättre. Den enkla skulden och så skam, allting som aldrig rors i hamn… Jag är ingen arbetsam åttonde dvärg.

Allt det man ville för sina barn kommer i kläm, allting man ville för sig själv också. Det är en jävla balansgång att uppnå de där vitala målen. Att rätta munnen efter matsäcken. Tro mig, jag hade velat packa den annorlunda. Jag önskar att jag kunde kompensera, men jag verkar inte kunna. Och nu ska jag gå till jobbet.

Annonser