Jag gråter när jag läser om marsvinet Herr Muffin. Han dör. Precis som mina patienter. Och så står jag där med förkläde och blodiga handskar och tittar på ögonskuggan, fickinehållet, blodet. Hur livet bara runnit ut. Eller bort. Och på insidan gråter jag. Jag skäller på mig själv och säger att jag ska skita i ögonskuggan. Att jag ska strunta i att kläderna jag nyss klippt sönder såg nya ut. De är sönder, jag klippte sönder dem och de kommer aldrig mer igen. Jag har klippt så mycket kläder den senaste veckan. Jag har satt så många nålar. Jag har sett så mycket kvarvarande liv mattas och försvinna.

Herr Muffin blir gammal och dör i sitt hus av kartong. Likväl gråter jag. Hur fan tänker jag när jag kliver in på en akutmottagning? Idag är jag tom, tömd. Varför lär jag mig aldrig? Det pratas alltid om döden på mitt jobb. Det pratas och det pratas. Det är som att alla är så snuskigt bearbetade att de bara kan gå vidare. De pratar och går vidare. Jag försökte med det idag. Det var svårt. Jag sa att jag tyckte att det var tungt, att jag tar åt mig varje gång. Men jag kan ju inget annat sätt. Jag vet ju att jag kommer vidare. Att det kommer andra stunder, när det blir lättare och jag glömmer ögonen, skruvarna och blodet. Minns att jag gjorde rätt, att jag hade koll. Men det sitter så långt inne. Och ibland måste det väl för fan gå bra? Jag vet att det går bra, för det mesta. Men inte idag, inte förra veckan, inte veckan före det. Men jag gjorde rätt, jag hade koll, jag satte nålen.

Efter allt får jag gå hem och kommer hem till duschen, till dottern och till L. Jag duschar mina vältvättade händer, står i det skållheta vattnet och låter minnet av någon annans hud mot min rinna av mig. L lyssnar när jag pratar och jag gör som mina välbearbetade kollegor, jag pratar och pratar. Stort och smått, detaljer och avgöranden. Hon lyssnar och jag hoppas att hon inte tröttnar på sin sköra fru.

Jag har sökt ett jobb. Jag tror inte att jag får det, men jag tror att jag vill ha det. Kanske borde jag vara någon annan stans. Någon stans där livet inte är riktigt på riktigt. Inte på liv och död. Men med massor av utveckling, chans till att göra allt det jag drömmer om att göra. Man kan ju alltid drömma.

Imorgon kommer Snöret och jag längtar. Mitt lilla Snöre. Min stora kille som snart börjar skolan. Det blir bra och jag ska vara en pigg mamma. Så imorgon blir en lugn dag, ingen behöver akutsjukvård och jag kommer till dagis klockan tre. Allting blir bra och nu är det sovdags.

Annonser